Den ekonomiska tillväxten tar fart, men den har bara en begränsad inverkan på den strukturella arbetslösheten, alltså att utbud och efterfrågan på arbetskraft inte möts.
Finlands ekonomi växer inom många sektorer. Också arbetslösheten har minskat, men långsamt. Olika mätare ger dessutom olika utfall.
De goda nyheterna om ekonomin i Finland duggar tätt. Statistikcentralen rapporterade förra veckan att värdet på industrins nya beställningar industrin nu är 67 procent högre än i maj i fjol. Metallindustrins beställningar ökade med 100 procent på ett år.
Exporten ökade med nästan 30 procent i maj, exporten till EU-länderna ökade med 32 procent.
På månadsnivå har de här exportsiffrorna inte överskridits sedan oktober 2010. Då var orsakerna desamma som nu: varvet i Åbo överlät ett nybyggt fartyg till beställaren.
Det är typiskt att exportsiffrorna svänger kraftigt varje månad. Men då också beställningarna ökade med mer än en femtedel under januari–maj och hela industriproduktionen växte med över fyra procent börjar industrin och exporten vara tillbaka som en av hörnstenarna för den finländska samhällsekonomin.
Banker och andra prognosinstitut har höjt sina tillväxtbedömningar under hela början av året, Nordea är uppe i 3 procent, och samma notering presenterade Hypoteksföreningen i början av den här månaden. Hypo har fördubblat sin tillväxtbedömning sedan årsskiftet, i januari räknade man med 1,5 procent. Exporten är motorn också i Hypos uppskattning.
Exporten bygger på efterfrågan, och följderna av den globala tillväxten känns nu också i Finland. Men högkonjunkturen på exportmarknaderna börjar vara mogen, och nu vill arbetstagarna ha sin del av de goda åren, och det betyder ökade kostnader för företagen. I Sverige ger det nya industriavtalet en sammanlagd löneförhöjning på 6,5 procent under tre år.
I Tyskland lade det mäktiga fackförbundet IG Metall fram ett krav på att anställda kan gå ned till 28 timmars arbetsvecka om deras livssituation kräver det, utan att minskningen slås fullt ut på lönen.
Om de finländska exportföretagen kan hålla kostnaderna i styr gagnas de av den här utvecklingen hos konkurrenterna.
Att ekonomin nu går bättre märks också i arbetslöshetssiffrorna, på ett litet överraskande sätt. I ett reportage i Kauppalehti förra veckan noterar man en klar skillnad i utfallet av de olika sätten att mäta arbetslösheten.
Statistikcentralen som upprätthåller den internationellt jämförbara statistiken utgår från sin arbetskraftsundersökning där ett antal informanter regelbundet redogör för sin sysselsättning.
Arbets- och näringsministeriet räknar antalet anmälda arbetslösa hos arbetsoch näringsbyråerna.
Olikheterna märks när man ser på trenderna. Statistikcentralen har en arbetslöshetsgrad på 10,7 procent, det betyder 297 000 personer. Noteringen är så gott som oförändrad sedan motsvarande tid i fjol.
Arbets- och näringsministeriet har nästan lika många registrerade arbetslösa, 292 000 personer.
Men det är nästan 41 000 färre än för ett år sedan. Både antalet arbetssökande och antalet långtidsarbetslösa har sjunkit under perioden. Också ungdomsarbetslösheten har minskat.
Till en del beror den kraftiga minskning ministeriet uppmätt på en statistisk synvilla, det har funnits klienter i byråernas register som inte borde ha varit där. När byråerna vid årsskiftet började ha aktivare kontakt med personerna i registren kunde sådana fall sorteras bort.
En stor del av den förbättrade sysselsättningen skrivs ändå på konjunkturuppgångens konto.
Men tillväxten har bara en begränsad inverkan på den strukturella arbetslösheten, alltså att utbud och efterfrågan på arbetskraft inte möts.
Den strukturella arbetslösheten beräknas till mellan sex och sju procent. Att komma åt den kräver stora och svåra politiska ingrepp, samhällsekonomerna talar om förändringar både i arbetslöshetsskyddet och i lönebildningen så att det skulle bli möjligt med flera lokala avtal som gör det möjligt att betala lägre löner.
Minst lika viktigt är att satsa på kompetenshöjande åtgärder. Åtstramade stöd och lägre löner förväntas dels göra tröskeln lägre för den arbetslösa att söka jobb, dels göra det mera lockande för arbetsgivaren att anställa.
Men om kompetensen inte motsvarar det som arbetsgivaren vill ha hjälper det inte att betala låg lön.
Reformen av arbetslöshetsskyddet som genomfördes i våras lägger tyngdpunkten på åtgärder som riktas till den arbetslöse, bland annat ökad kontroll. Men de når bara halvvägs om de inte matchas med individuellt uppbyggda program för att göra den som drabbats av arbetslöshet intressantare för arbetsgivarna.