Vad räven sade
Essä Nu när många ännu är på grönbete kan det vara på sin plats att reflektera över vårt förhållande till naturen. Ett besök av till exempel en räv kan påminna oss om hurudana djur vi själva är – och vem det är som bestämmer i naturen.
Midsommarkväll 2015. Min fru och jag sitter i trädgården och smuttar på portvin. Solen skuggas av plommonträdet och humlorna surrar sömnigt efter en lång dag. Plötsligt tassar något förbi. Är det grannens katt? Nej, det är en räv, en ung rödräv, kanske en hanne från förra årets kull. Vi lockar på den, men den fortsätter snett genom trädgården, naglar oss fast med sin stickande blick.
Varför är vi så betagna av rävens blick, pratar om den, minns den så länge? Håller vi kanske med den amerikanska poeten Elizabeth Bishops upprymda undran efter ett möte med en älg: ”Varför, varför känner vi / (känner vi alla) denna ljuva / glädjekänsla?” (Älgen, min övers.). I denna femton strofer långa dikt är älgen först den för bussresenärerna som stirrar på älgen som lugnt iakttar dem, men blir sedan hon. Älgen har fått en identitet.
Sådana plötsliga möten mellan människor och vilddjur kan stämma till eftertanke om hurdana djur vi själva är. För det mesta håller vi lätt fast vid den vedertagna synen på människan som väsensskild från andra djur, som skapelsens herre. Ändå har ny forskning, klimatuppvärmningen, havens tillstånd och utdöende arter fått oss att bli mindre säkra på vår sak. Som den engelska folkgruppen Oysterband sjunger: ”You’re not the master here” – du är inte den som bestämmer här i naturen (Wilderness på skivan Diamonds in the Water, 2014).
Egentligen har vi alltid innerst inne vetat att så är fallet. Till de äldsta berättelserna hör djurfabler i vilka djur beter sig som människor, ofta med någon sensmoral. Djur är helt enkelt, som antropologen Claude Lévi-Strauss poängterade för ett drygt halvt sekel sedan, ”bra att tän- ka med”, bra att jämföra vår egen tillvaro med.
Med människan i centrum
I litteraturen har vi ofta speglat oss i djur på två olika sätt: genom att göra dem antropomorfa, förmänskliga dem, eller genom att öppet antropocentriskt betrakta dem. Det förra finner man oftast i prosa och populärkultur, från Aisopos till tecknade serier och filmer, det senare i djurdikter, typ Bishops älgdikt. Båda synsätten uppvisar en skala från närhet till distans. Bishops diktjag behåller först sin distans, men närmar sig sedan älgen, så att den blir hon. Också prosa kan beskriva djur genom närhet, kanske mest minnesvärt i den polska författaren Andrzej Zaniewskis Råttan (1993), en inkännande – eller inluktande – roman berättad med en slående närhet till råttans sinnesförnimmelser från födelse till död (föreligger mig veterligen inte på svenska, men är översatt till finska, Rottaodysseia, och engelska, Rat).
Nu för tiden kritiseras ofta antropomorfa skildringar, men faktiskt har två kända forskare i djurkognition, Donald R. Griffin och Marc Bekoff, försvarat antropomorfisering genom att hävda att den trots allt kan öka intresset för djur och deras beteende. Efter filosofen Peter Singers bok Animal Liberation (1975, sv. Djurens frigörelse) har dock både forskare och konstnärer ofta varit mera medvetna om olika djurs särdrag. Inte minst har många författare efter Franz Kafkas nyskapande djurfabler i början av 1900-talet försökt beskriva djurs och människors beteende mera vinklat och ifrågasättande, till och med subversivt.
Ett färskt exempel är skådespelaren och författaren David Duchov- nys fabelaktiga roman Holy Cow (på svenska ungefär ”Du milda ko”) om en ko, kalkon och gris på rymmen efter att de insett sig vara slaktdjur. Det verkar först vara en komisk allegori om olika etniciteter och religioner, men till slut slås den produktionsdjurkritiska poängen fast. Bokens motto är från Charles Darwins Människans härkomst och könsurvalet (1871) och poängterar att skillnaden mellan människans och andra högtstående djurs intellekt endast är en gradskillnad, inte en artskillnad. Det är denna insikt som under senare år vunnit gehör i både kognitionsforskningen av djur och skönlitteraturen.
Förvandlingar
Att naturvetenskap och litteratur kan gå hand i hand är förresten inget nytt, inte minst i den brittiska kulturen, där forskare av hävd har läst skönlitteratur och författare vetenskap. Darwins farfar och evolutionslärans föregångare Erasmus Darwin och den tyska litteraturens storman Johann Wolfgang von Goethe gav också uttryck åt sin respektive naturvetenskapliga syn i lyrik. Romantikern William Wordsworth skrev till och med om sina dikter, ifall han kom på att de inte stod i linje med Isaac Newtons principer, vilka i början på 1800-talet var grunden för västerlandets vetenskapliga världsbild.
Ännu intressantare kan det vara att gå längre tillbaka i tiden för att förstå sambandet mellan människan, andra djur – och växter. Redan för tvåtusen år sedan beskrev Ovidius i sina Metamorfoser hur gudar och människor kunde förvandlas till djur och växter – och därmed att skiljelinjen mellan myt och verklighet, människan och andra livsformer, är diffus. Och är inte det vi vet eller tror oss veta om till exempel räven en salig blandning av folklore, myt, litteratur och diverse kunskap: Mickel Räv, listighet, Reynard Räv (i serietidningen Bamse eller den medeltida allegorin), rävjakt, grytet med flera ingångar, östasiatiska rävandar (tricksterfigurer med drag av femmes fatales), räven raskar över isen, surt sa räven?
Växt- och djurmetamorfoser används ännu i dag som litterära motiv. Sydkoreanen Han Kangs roman Vegetarianen (se HBL 13.6), Man Booker-prisvinnaren från 2016, handlar om Yeong-hye som först blir vegetarian och till slut vill förvandlas till ett träd. Hon våndas i ett brutalt patriarkaliskt samhälle, men verkar även i övrigt vara mentalt störd. I novellen Min frus frukt, som finns i den senaste brittiska utgåvan av romanen, har den kvinnliga huvudpersonens metamorfos till ett träd ingen sådan social och psykologisk motivering utan verkar vara av övernaturlig art, även om också den innehåller gliringar mot urbanisering och patriarkat. Så kan metamorfoser i dag –
uppenbarligen i Kafkas fotspår – bli allegorier med både realistiska och fantastiska drag.
vad vi vet i dag
Cirka tusen år efter Ovidius Metamorfoser skrev det islamiska broderskapet Ikhwān al-Ṣafā en allegori om hur djuren drar människan inför rätta för de umbäranden de fått stå ut med genom henne (finns på engelska som The Case of the Animals versus Man Before the King of the Jinn, 2009). Det intressanta här är inte endast de ombytta rollerna utan även allegorins träffande beskrivningar av beteendet hos olika djur, inklusive insekter, groddjur och fåglar.
Eftersom den islamiska allegorin blev oerhört populär och översattes till ett flertal språk kan man undra hur det är möjligt att det tagit tusen år innan man på allvar börjat ifrågasätta människans rätt att självsvåldigt handskas med djur. Förklaringarna är flera: filosofi, religion och egennytta (i form av billig föda) har mycket med saken att göra. Efter Rachel Carsons ekologiska nödrop Tyst vår (1962), en kritik av DDT:s katastrofala följdverkan, och Singers kamp för djurens välfärd har vinden på många håll vänt till förmån för en etiskt och ekologiskt mer hållbar livsstil.
Intressant nog var science fiction först på plan med bland annat britten John Wyndhams-Triffidernas uppror (1951), som beskriver hur vandrande plantor tar över världen. Skriven under det kalla kriget var romanen till en del riktad mot Sovjetunionen, som genom genmanipulering utvecklat dem för utvinning av billigt bränsle. När en satellit exploderar och gör största delen av mänskligheten blind har de köttätande triffiderna en lätt match att ta över världen. Romanen må i mycket vara en medioker uppföljare till H. G. Wells stilbildande science fiction, men pekar också på människans hybris, ofta i form av penningbegär och krigföring.
I detta nu publiceras allt fler faktaböcker och romaner om sambandet mellan människan, andra djur och växter. Wyndham var också före sin tid i det att han låter triffiderna kunna kommunicera med varandra, en syn på växter som den tyska botanikern Peter Wohlleben i sin uppmärksammade bok Trädens hemliga liv (2015) enligt biologisk expertis något överdriver genom sin antropomorfa beskrivning av träd (se t.ex. HS 17.1).
Å andra sidan har Daniel Chamowitz i What a Plant Knows (Vad en växt vet, 2012) påvisat att växter i någon mån är medvetna, precis som Jonathan Balcombe i What a Fish Knows (Vad en fisk vet, 2016) slår fast att olika fiskar kan känna, tänka och leka, vilket som bekant också gäller fåglar, framför allt kråkfåglar. För den som kan engelska är det lätt följa med den senaste forskningen i olika arters kognition, eftersom denna snabbt populariseras i pocketböcker och till exempel Scientific American Mind.
Gränsdragningar
Det finns alltså mycket tillgänglig forskning om olika arter, deras egenskaper och nuvarande tillstånd. Den största fienden är alltså inte (bara) okunskap, utan egennytta och apati. Det enklaste råd jag kommer på är ganska enkelt: tillåt i mån av möjlighet alla arters arttypiska beteende, egentligen ett slags version av den gyllene regeln att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Eller så kan man i enlighet med Martin Bubers filosofi försöka möta djur och växter som du, inte som det. Men visst vill och ibland måste vi sätta gränser, närmast på basen av revirtänkande. Vi kallar vissa arter (kräldjur, gnagare, insekter och växter) för skadedjur, ohyra eller ogräs, vilket förment berättigar deras bekämpning.
Men trenden går också åt motsatt håll. Indien har slagit fast att delfiner är ”icke-mänskliga personer” och Nya Zeeland att floden Whanganui är en ”juridisk person”. En besläktad tendens är det som kallas rewilding, att se till att urbana landskap bibehåller eller återfår sin vilda natur och dess djur- och växtrikedom. I Los Angeles med omnejd, ett av världens mest urbana områden, diskuteras nu möjligheten att bygga en korridor för vilda djur och växter. Här hemma har vi en ständigt återkommande diskussion om vargars och björnars rätt att röra sig i närheten av bebyggda områden.
I Storbritannien gäller denna diskussion ofta rävar. I en av vårens mest uppmärksammade debutromaner, How to Be Human (ung. ”Vad gör oss till människor”), beskriver The Guardian-journalisten Paula Cocozza vänskapen mellan den unga kvinnan Mary och en hanräv i utkanten av London. Grannarna vill göra sig av med rävarna, men Mary som lider av depression, tycker att räven som besöker hennes trädgård förstår henne. Med mycket små medel lyckas Cocozza driva upp spänningen och även relativt icke-antropomorft beskriva hur räven upplever sin omvärld. Är Mary mentalt störd eller har hon och räven verkligen funnit en viss ömsesidig förståelse? Slutet ruvar på en överraskning, men bokens lärdom är tydlig: vi människor behöver djur i vår närhet för att förstå oss själva och helt enkelt för att må bra. Men vi ska inte tro att vi helt kan förstå hur de tänker.
År 2013 var den stora Youtubehitten det norska komikerparet Ylvis rävvideo ”The Fox (What Does the Fox Say?)”, som har visats över 670 miljoner gånger. Ylvis imiterar rödrävens läten, som är av minst fem olika slag (enligt vissa beräkningar 28): varningsskall, honrävens tjut (som även hanräven kan göra), aggressivt hackande (gekkering på engelska), skri och ylande. Märkliga ljud i en nattlig skog kan alltså gott vara rävläten.
Vår midsommarräv kom förresten tillbaka någon minut senare. Den kom närmare för att se om vi hade något den kunde vara intresserad av, men det hade vi inte. Förresten var han – eller hon – inte vår räv, lika litet som vi var hens människor. Hen såg oss stint i ögonen och lunkade tyst vidare.