Vivica Bandler för historien närmare
● Min son sa häromdagen att tiden känns utdragen på sommaren. Det var en evighet sedan han fick slut på bensin under en båtfärd med sin kusin. Det var för tre veckor sedan. Tiden går snabbare ju äldre man blir, och det är inte bara en gammal kliché, utan någonting som det finns forskning kring. En återkommande teori är att tiden står i proportion till ens ålder, vilket betyder att en sommar känns längre för ett barn eftersom sommaren utgör en procentuellt sett större del av barnets totala liv.
I sommar läser jag regissören Vivica Bandlers (1917–2004) memoarer, som hon skrev tillsammans med Carita Backström 1992, och medan jag läser känns det som att tiden krymper på ett annat sätt: det är som om historien drar sig samman.
Vivica Bandler var jämnårig med det självständiga Finland, och hon hade fyllt hundra på Runebergsdagen i år. Att hon delar födelsedag med Jörn Donner är en lustig slump; båda är gudabenådade mångsysslare.
När hon skrev sina memoarer var hon i sjuttiofemårsåldern, med oerhört klar blick, och en känsla för pregnanta detaljer.
Familjens lägenhet i hörnet av Villagatan och Havsgatan blir första parkett för krigslarmet den 30 november 1939: ”Genom mitt fönster såg jag bomber falla över Sveaborg. Alla störtade ner i källaren, att söka skydd var en naturlig reaktion. Men så mindes man: Ordern. Klä på lottadräkten. Och iväg. Det var då det stora lugnet kom. Man skulle iväg. Och skulle väl aldrig komma tillbaka. Det kändes faktiskt lugnt. Det var så det skulle vara.”
Bandler dras in i krigsstämningen, och ett brev från hennes första dygn som lotta visar att det finns en kylig förväntan i luften. Men när brevet publiceras i en fransk tidning – Bandler knyter redan tidigt kulturella kontakter överallt – har redaktionen lagt till en mening om att hon fått en revolver i present och skulle inte tveka att skjuta en ryss. Redan då fanns ”fake news”. Poängen, som hon upprepar i boken, är att människor glömmer. Det behövs bara en ny generation för att man igen ska kunna skapa upphetsning kring krig och våld.
Mina tankar går till Nordiska motståndsrörelsens härjande under Almedalsveckan i Sverige. De vandaliserade ett minnesmärke över förintelsens offer, brände flaggor och hetsade mot politiker.
Häromveckan skrev psykologen och Auschwitzöverlevaren Hédi Fried i Dagens Nyheter att nazistiska rörelser borde förbjudas i lag, vilket polisstyrelsen i Finland också föreslagit.
”Under mina tonår såg jag i mina mardrömmar kolonner av trasiga människor på vandring, bärande på knyten med sina få ägodelar. Dessa mardrömmar har nu börjat komma tillbaka och jag vaknar återigen kallsvettig”, skriver Fried, 93 år gammal.
Vivica Bandler tycks redan för tjugofem år sedan ha förutsett den nationalistiska radikalisering som vi på sistone sett på nära håll i Norden. Tidigt i sina memoarer skriver hon:
”Men vänta bara, de uppstår på nytt. Nån sorts hemvärn, som de säger i Sverige. Men vem täljer väl farorna för när högern blir extrem. I misstag. I namn av fosterland och nation. Fader vår som är i himlarna, förskona oss från dem.” Man påminns om att historia är det som pågår omkring oss, hela tiden.