De uteblivna barnen
En av nya familjeminister Annika Saarikkos utmaningar är de finländska mönster som inte välkomnar barn till världen.
År 1867 var sommaren ännu uslare än i år. I maj det året var det i snitt två grader varmt och isarna gick till midsommar. Utsäde från tidigare dåliga år grodde illa och tidiga augustifroster tog årsskörden, också potatisen. På hösten svalt folk och husdjur ihjäl.
Ändå föddes det fler barn i Finland då än nu när vägrenarna 150 år senare om efternätterna kröns av halvätna hamburgare.
Födelsetalen i Finland har sjunkit häpnadsväckande lågt. De första fem månaderna av år 2017 föddes bara 20 000 finländska barn. Det är hela sju procent färre än under samma tid i fjol.
Statistikerna påminner om att matematiken fördubblar sig. De omkring tiotusen, få flickor som fötts nu förväntas om 30 år föda fler barn än deras mammor gjort. Annars försnabbas den nedåtgående befolkningstrenden.
De låga födelsetalen om under 15 barn på 1 000 invånare är något att bita i för den nya familjeministern Annika Saarikko (C), enligt egen utsago den första i landets historia, med titeln som komplement till uppdraget som omsorgsminister.
Vid Finlandsarenan säger hon att problemen kring födelsetalen bäst åskådliggörs av att hon som 33-åring i sin privata närkrets bara har en jämnårig mamma som redan har tre barn.
Familjepolitiken har ofta setts som de konservativa politikernas särintresse – bland annat för det borgerliga mantrat om familjen som samhällets minsta komponent. Andra politiska riktningar har tenderat att avhandla familjen inom genrer som jämställdhets-, kvinno-, sexualeller utkomstpolitik.
Allt oftare börjar det ändå finnas en konsensus om de fasta yttre ramar som brukar vara på plats – hus och hem, kylskåp och kärlek – dit ett barn anländer. Eller där man sitter och saknar ett.
Familjemönstren i Finland är vid det här laget mångfacetterade. Vi har en god allmänbildning om sexualidentiteternas hbtq-skala plus dess nya cis-dimensioner. Men vi har inte alls en lika god insikt i och typologi för de många familjemönstren i Finland, med ensamstående föräldrar, halvsyskon, pappors nya vänner, bonuskusiner och så vidare.
Det sägs finnas en miljon singlar i Finland och var de står i fråga om barn vet vi i allmänhet lite om. Men vi moraliserar desto mera. Sociologen Heikki Hiilamo påminner om den helt legitimerade jargongen om att den som inte ger barn en tid av livet är självisk eller karriärfixerad.
Dels är det statistiskt fel numera – välutbildade människor tenderar att ha flera barn än låglönefolket och snuttjobbarna. Dels är det en hälsosam hurril när Hiilamo påminner om att retoriken om själviskhet framför barnafödande odlades fram i Nazityskland.
Men det oroar om vårt befolkningsunderlag krymper. Vill man stiga av från hysterin om ständig tillväxt, leva slow och tycka att jordklotet nog fylls av människor ändå, bör man enligt ekonomihistorikern Juha-Antti Lamberg (HS 9.7) veta vad man gör.
Om befolkningen krymper, visar historien, minskar skatteunderlaget, kunskapsbaserna försämras och nedärvda traditioner kring vardagliga procedurer försvinner när de gamla dör.
Även i det korta perspektivet ser statistikerna ett annat fenomen: Barnglada familjer må invandra från landsbygd till stad, eller från u-länder till Europa, men de tar snabbt upp familjemönstren i sin nya miljö. Snart föder också de färre barn.
Forskarprofessor Anna Rotkirch vid befolkningsförbundet Väestöliitto har börjat uppmärksamma de många män som längtar efter barn (HS månadsbilaga 7/17).
Hennes nya insikt om hur den finländska mannens ”väg till barnet går via kvinnan” säger hon att har mött många fniss. Och det är också sorgligt att vi i ett slags kvarlevande prydhet och vardagsbuskis gör frågan om barn till en fråga om att ha sex.
Det är så mycket större och mera ledsamt när två tidsfönster då två människor – i regel en kvinna och en man – vill och kan få barn tillsammans allt oftare förblir osynkroniserade.
Också män längtar efter de små armarna om sin hals och efter stunderna då man tillsammans med ett litet liv i nya sommarsandaler upptäcker världen en gång till.
Sedan stängs det fönstret och allt intresse en finländsk man får ha för barn efter det får han ha med omsorg för att inte befaras vara en snuskgubbe.
Mycket finns att göra för att vi ska bli ett folk som välkomnar fler barn.