Rätt bra för att vara dåligt
■ I Mulholland Drive (2001) spelade Naomi Watts (bland annat) den dysfunktionella Diane som hade ett destruktivt förhållande med en karismatisk kvinna. I Netflix’ nya psykodrama Gypsy gör hon exakt samma sak.
Fast egentligen spelar hon New York-psykologen Jean Holloway, som bor förortsidylliskt i Connecticut med sin man Michael (Billy Crudup) och 9-åriga dotter Dolly. Jean gör sitt bästa för att balansera jobb, föräldraskap och äktenskap. Hon och Michael har ett kärleksfullt förhållande även om Jean misstror hans unga sekreterare Alexis (Melanie Liburd).
Men Jean är rastlös, uttråkad. Kanske är hon inte gjord för det inrutade liv hon skapat. Kanske kunde hon vara lyckligare som någon annan.
Bland Jeans klienter hittar vi Sam (Karl Glusman) som inte kan släppa taget om sin manipulativa ex-flickvän och Claire (Brenda Vaccaro) som försöker kontrollera sin vuxna dotters liv och inte förstår varför dottern ta avstånd från henne.
För att få leva ut sina fantasier, eller kanske för att hon bara inte kan låta bli, söker Jean upp både Toms ex-flickvän Sidney (Sophie Cookson) och Claires dotter Rebecca (Brooke Bloom) i ett försök att få veta mera.
Det börjar med att Jean går till kaféet där Sidney jobbar. Här skapas personan Diane, en kaffedrickande journalist som genast attraheras av Sidney. Därifrån eskalerar det snabbt. Jean besöker också samma frisörsalong som Rebecca, och även här är det Diane som får ta över.
Gypsy vill gärna vara ett amalgam av In Treatment och Big Little Lies men utan att vara tillräckligt intresserad av sina klienter och utan att ge de rika förortsmammorna ett inre liv. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt välunderbyggt. Det blir dunkelt och övertydligt om vartannat och tempot är alldeles för långsamt.
Jeans klienter lider alla av något slags beroende (droger, kontroll, kärlek) och terapisessionerna blir allt som oftast lite väl tydliga i sina paralleller till Jeans egna problem med impulskontroll och besatthet. Och för att vi verkligen ska förstå skriver Jean ner ”gränser” i sitt anteckningsblock och ringar in det. Jean har också problem med gränser, förstår ni?
Watts gör vad hon kan och hon lyckas definitivt förmedla både den upphetsning det är för Jean att leka med elden och hur lätt det är att bli beroende av den kicken, men vi får inte veta tillräckligt mycket om Jeans förflutna för att kunna kontextualisera hennes beteende. Vad letar hon efter? Vad är det hon vill?
Dessutom är hennes alter ego Diane både urtrist och oförsiktig. Det är svårt att förstå att någon skulle bli intresserad av henne och rent ofattbart att hon inte hamnar i trubbel redan efter första avsnittet.
Men nej, Jean/Diane fortsätter med sina ”det var nära ögat”-möten med Sidney, sitt rotande i Rebeccas familjeliv, sitt textande, sitt stalkersurfande och sina klumpiga kommentarer under terapisessionerna utan att någon anar särskilt mycket oråd.
Och ändå slutar jag inte titta. Det är dels för att Watts alltid är sevärd och dels för att Gypsy ändå är rätt bra för att vara dåligt. För så ser dagens tv-landskap ut: till och med det som är halvdant är välproducerat, snyggt och välspelat. Gypsy kan ses via streamingtjänsten Netflix