Livet som klingande pantomim och karneval
Söndagen i Kuhmo bjöd på ett överflöd av sällan skådat slag: kabaré, karneval och cirkus.
KONSERT ●●Kuhmo kammarmusik. Konserter 16.7. Mozart, Prokofjev, Eisler, Stravinsky, Schönberg, Weill, Schumann, Schnittke, Gershwin, Milhaud, Stockhausen, Tommasini, m.fl. Den enorma mängden verk under en Kuhmofestival omöjliggör självfallet alla försök till vettiga verkpresentationer, vilket stundom kan vara nog så irriterande. Vid söndagens tidiga kvällskonsert framfördes till exempel en sådan raritet som Mozarts ofullständiga Musik zu einer Pantomime, men ingen som helst information stod att få om stycket förutom att Köchelnumret är 446 (416d) och att det är skrivet 1783.
Av allt att döma var versionen vi nu hörde – för pianokvintett – signerad Kuhmobossen Vladimir Mendelssohn, men vem som stod för iscensättandet av den commedia dell’arte-inspirerade storyn förblev en gåta. Mimikartisten Manfred Pomorin var dock en obetalbar Pierrot, Jaakko Kortekangas en komisk Pantalone, barytonkollegan Thomas Florio en festligt kärlekskrank Dottore och den som sett Minna Pensola i aktion med felan i högsta hugg blev knappast förvånad över hennes härligt extroverta sceniska utspel som Colombine.
Mendelssohns minst sagt kryptiska söndagstema kunde formuleras ungefär ”Våga lyckan”. Vad det egentligen handlade om var variationer på teman som pantomim, cirkus, kabaré och masker – dagens första konsert var i sin helhet tillägnad det sistnämnda ämnet. Scenkonst av olika slag, måhända relaterbar till livet som den ultimata scenen och med livet i den upp-och-nedvända världen, karnevalen, som pikant krydda.
Musikalisk cirkus
”Cirkus – livets spegel” var temat för eftermiddagskonserten med Stravinskys Cirkus Polka som självklar signatur. Vad Prokofjevs förvånansvärt sällan framförda kvintett för violin, altviolin, kontrabas, oboe och klarinett hade med temat att skaffa är svårare att veta – om man inte uppfattar livet i 20-talets Paris som ett slags cirkus, förstås.
Hanns Eislers andra septett (1947) är försedd med underrubriken Cirkus och representerade en underfundig nyklassicism, som påminde om det ena och det andra och mest av allt om Bohuslav Martinu. Stycket bjöd därtill på en del rätt intrikata taktartsbyten och tempoväxlingar och man hade tagit det säkra för det osäkra med Dalia Stasevska som dirigent – lika pålitlig och inspirerande som alltid.
Amerikanen Matthew Tommasinis (f. 1978) Towards the Wall för kontrabas och piano – suveränt framförd av Niek de Groot och Aura Go – klingade fräscht i sina jazzallusioner och Tommasini är ett namn jag i fortsättningen kommer att hålla öronen på. Att höra garvade Kuhmoveteranen Juhani Lagerspetz göra en av Schumannfavoriterna, Faschingsschwank aus Wien, satt dessutom nog så bra i sammanhanget.
Expressionistisk kabaré
Söndagens höjdpunkt var, åtminstone på pappret, den sena kvällskonserten; på kornet benämnd ”Expressionistisk kabaré” och med två av det senaste seklets egensinnigaste tonsättare, Arnold Schönberg och Kurt Weill, på programmet. Och visst infriade den, i alla fall delvis, förväntningarna även i musikaliskt hänseende.
Schönbergs inledande Kabarésånger kittlar tanken: vad hade väl inte han kunnat åstadkomma om han inte förirrat sig in i dodekafonins återvändsgränd? Jeni Packalén, själfullt ackompanjerad av Matilda Kärkkäinen, var som alltid röstligt imponerande men visst hade hon kunnat växla ned en aning från operatonbildningen. Det var däremot inget problem för röstligt härligt slanka sopranen Sophie Klussmann i de tre Weillsångerna, även om Die Moritat von Mackie Messer i sin tur hade krävt betydligt mer friktion i det klangliga uttrycket.
I Pierrot lunaire för röst och kvintett (ypperliga Janne Thomsen, flöjt, Lauri Sallinen, klarinett, Sergej Malov, violin, Edward Arron, cello och Heini Kärkkäinen, piano) är Schönberg på toppen av sin expressiva förmåga och atonaliteten känns som en löftesrik möjlighet. Unga franska mezzon Victoire Bunel gjorde på det hela taget väl ifrån sig, även om hon med åren sannolikt kommer att våga ta ut de uttrycksmässiga svängarna betydligt mer drastiskt.
Hela konserten borde däremot självfallet ha hållits i Kuhmohuset i stället för i Kontioskolans legendariska gymnastiksal, vars obarmhärtigt bländande lysrör effektivt eliminerade all tänkbar kabaréstämning.