Slutresultatet är smärtsamt, intensivt och djupt gripande på en och samma gång. Och även om Dunkirk tematiskt sett inte slår in på nya stigar är det fråga om filmhantverk som får till och med Steven Spielberg och Rädda soldat Ryan att blekna.
I Christopher Nolans krigsdrama Dunkirk är det krigets kaos som spelar huvudrollen. Resultatet är smärtsamt, intensivt och djupt gripande.
DRAMA/KRIG ● Dunkirk HHHHH Regi och manus: Christopher Nolan. Foto: Hoyte Van Hoytema. I rollerna: Fionn Whitehead, Aneurin Barnard, Mark Rylance m. fl.
Det finns en anledning till att filmmakarna gång efter gång återvänder till andra världskriget. Det här var det sista ”goda” (läs: rättmätiga) kriget, med nazisterna i rollen som den ultimata fienden, en militär upplaga av Voldemort.
Sedan kom det kalla kriget (som strikt taget närmast liknade ett ställningskrig), Vietnam, Afghanistan och, gud förbjude, Irak. Ofredshärdar där de moraliska koordinaterna var betydligt grumligare, och är det ännu i dag.
Men med detta inte sagt att regissören Christopher Nolan, en av många britter med den amerikanska drömfabriken vid sina fötter, skulle slå sig för bröstet och rida på segertåget.
Nej, Dunkirk, som i franska hamnstaden Dunkerque, är ett drama där den förestående militära katastrofen övergår i en bitter avvärjningsseger och den därpå följande evakueringen som åtminstone i Storbritannien går under namnet ”Miraklet i Dunkirk”.
Men så lyckades man ju också rädda långt över 300 000 mannar, bland dessa hundratusen fransmän, från att rätt och slätt utplånas.
Utan brandtal
Det är i maj år 1940 som de brittiska marktrupperna, i lag med fransmän och belgare, pressas tillbaka i norra Frankrike, så till den grad att det enda som snart återstår är en flykt över Engelska kanalen.
Men det är förstås lättare sagt än gjort, detta med tanke på det tyska herraväldet i luftrummet ovanför Frankrike. I några av de inledande scenerna faller horder av allierade soldater offer för fiendens störtbombare.
En av dem som undgår döden är Tommy (nykomlingen Fionn Whitehead) som tillsammans med vapenbröderna Aneurin Barnard och Harry Styles – just det, killen från One Direction, en schyst skådespelare i händerna på Nolan – försöker komma ut till havs.
Poängen är att Dunkirk inte är ett persondrama i vanlig ordning, en dramaturgisk fint som eventuellt för tankarna till Terrence Malicks Den tunna röda linjen. Huvudrollen i Nolans film går till krigets kaos, till det audiovisuellt spetsade helvetet på jorden.
Följaktligen är det i filmen ont om brandtal och andra snacksaliga exerciser, färdigheter som får stryka på foten när Nolan med god hjälp av holländsk-svenska filmfotografen Hoyte Van Hoytema iscensätter sitt filmiska trefrontskrig, en cinematisk tour de force där tre olika tidsplan kolliderar (och till slut sluter fred).
Förutom att man siktar in sig på kaoset i strandskvalpet klipper man in även luftstrider – Tom Hardy och Jack Lowden agerar Spitfire-piloter – samt maritima turer som för övrigt omfattar även fritidsbåtar (säg morjens åt Mark Rylance, kapten på en av de minst sagt anspråkslösa skorvarna).
Raka rör
Med filmer som Inception, Interstellar och The Dark Knight Rises under rocken har man givetvis rätt att förvänta sig det mesta av Christopher Nolan. Men i fallet Dunkirk lyckas han till och med överträffa förväntningarna.
Sentimentalt är greppet inte, det kunde man nästan räkna ut. Men inte heller är det trixat och intellektuellt kittlande, något av en arvsynd när det gäller den gode Nolan.
Bortsett från leken med de olika tidsplanen vankas tämligen raka rör, komplett med en ljudbild som är påträngande brutal utan för den skull vara mekanisk. Och då har vi inte sagt ett ord om den urstarka musikmattan som signerats av
Hans Zimmer, men som tidvis låter som Kronoskvartetten på raketbensin, i färd med att sätta självaste Rammstein på pottan.
Slutresultatet är smärtsamt, intensivt och djupt gripande på en och samma gång. Och även om Dunkirk tematiskt sett inte slår in på nya stigar är det fråga om filmhantverk som får till och med Steven Spielberg och Rädda soldat Ryan att blekna.
Speciellt vacker – och hoppingivande – är filmens final, en kärleksförklaring till den krigstida andan och gemenskapen (som Ken Loach följde upp i dokumentärfilmen The Spirit of ’45).
Att Dunkirk landsätts i tider av brexit och Theresa May är därför inget annat än ödets ironi.