Persona non grata blev uppskattad professor
Glada laxen gungar i takt med vågorna vid hamnen i Dalsbruk. I båten sitter professor Jan Sundberg och firar semester. Om ett halvt år ska han gå i pension och avsluta sin karriär inom statslära vid Helsingfors universitet.
Men Jan Sundberg har inte alltid seglat i medvind. Vägen till professuren har bland annat omfattat knivhot och avslag från högskolan.
Sundberg var 17 år då han lämnade hemstaden Björneborg efter en misslyckad skolgång. Föräldrarna ansåg att han måste lära sig ett yrke och skickade honom till Ekenäs där pappan hade kontakter.
– Jag lydde dem men själv ville jag till sjöss, min bror var också på sjön. Mamma sade att dit far du inte.
På Handelsläroverket i Ekenäs blev Sundberg merkonom och gjorde sedan sin värnplikt i Dragsvik. Efter det blev han bland annat erbjuden uppdraget som fotomodell på Finlaysons bomullsfabrik där han tidigare sommarjobbat.
– Men jag valde det psykiatriska sjukhuset.
Medan Sundberg jobbade på det psykiatriska sjukhuset Ekåsen i Ekenäs uppstod tanken att söka till Svenska social- och kommunalhögskolan, Soc&kom. Men han fick inte ens delta på inträdesförhöret.
– Mitt betyg var inte tillräckligt bra, men jag kom in på Borgå folkakademi som blev det första stället där jag läste samhällsämnen.
När han äntligen kom in på Soc&kom läste han både sociologi och statskunskap.
Styrka av att hjälpa andra
Under studietiden var Sundberg politiskt aktiv i olika socialdemokratiska föreningar, något som senare satte käppar i hjulen för hans karriär.
– Efter studierna tänkte jag att jag ska ut i arbetslivet och sluta med politiken. Men jag var finlandssvensk och hade varit med i vänsterrörelsen. Vart jag än sökte sade de nej.
1977 bestämde sig Sundberg för att åka till Uppsala. Han jobbade som lastbilschaufför på Hartwalls bryggeri och inledde sina licentiatstudier. Sundberg säger att yrkesbehörigheten inom sociologin räddade honom eftersom han tack vare den fick jobb på socialförvaltningen i Uppsala.
Det var en stor kontrast mellan arbetet och studierna. Sundberg minns en januarikväll i slutet av 70-talet.
– En alkoholist vi tog hand om rymde och vi for efter honom med en väktare. Där låg han död i en lägenhet och knappt en timme senare satt jag på ett seminarium.
Jobbet var intressant men i många fall ruskigt.
– Patienterna kom då och då med knivar och andra vapen vilket gjorde en rädd, det gick inte att få kontakt med dem.
Sundberg var psykiskt på botten efter alla misslyckanden i Finland men hittade en tröst i arbetet.
– Genom att hjälpa människor som hade det väldigt svårt fick jag själv styrka.
Bristen på den humanism, som jag förväntar mig att vi i grund och botten besitter, gör mig mycket bekymrad. Själviskheten som finns framför allt hos beslutsfattare.
Med ett doktorandstipendium i bakfickan återvände Sundberg till Finland. Han jobbade i en forskningsgrupp och sommaren 1981 blev han anställd på institutionen för allmän statslära.
Han började också vikariera på Soc&kom och fick fast anställning 1994.
”Vi kunde öppna portarna ordentligt”
Världen har förändrats sedan Sundberg bestämde sig för att studera statslära.
– Bristen på den humanism, som jag förväntar mig att vi i grund och botten besitter, gör mig mycket be- kymrad. Själviskheten som finns framför allt hos beslutsfattare. Det som händer i Jemen, Syrien, Irak och på många andra ställen är ju en fruktansvärd tragedi för alla involverade även om länderna är geografiskt långt borta. Grannländerna tar merparten av stöten och det är spillrorna som kommer till Europa. Vi kunde öppna portarna riktigt ordentligt.
Han kritiserar också Finlands biståndspolitik.
– Vi kunde göra så mycket mer. Vi borde hjälpa där konflikterna finns. Inte genom att bomba utan med humanitär hjälp.
Vill fortsätta efter pensionen
Sundberg går i pension vid årsskiftet. Då har han fyllt 68 år.
– Man får väl lov att bara sluta, det är väl så det fungerar. Men jag vill inte lägga av helt och hållet.
Han skulle gärna ha kvar en koppling till universitetet. Dessutom ska han träna på gymmet och skriva för tidskriften RoHit, som skildrar skärgården kring Rosala och Hitis.
– Sysslolös skulle jag inte kunna bli. Då far ju hälsan och allt.