”Jag är känslig som alla andra”
Känslan av att se igenom och förstå sammanhang där andra är som blinda kattungar har följt Jan Myrdal sedan tidiga tonåren. Nu fyller han 90 år, men tycker inte att han har förändrats nämnvärt. – Att jag i olika fall hävdar att jag har rätt har retat folk
Det är måndag förmiddag, två veckor före födelsedagen och Jan Myrdal sitter och arbetar i biblioteket. Här finns över 50 000 titlar, vilket gör det till Sveriges största privatbibliotek som också är tillgängligt för allmänheten. Men den här dagen är Jan ensam, så när som på artonåringen Sushi som ligger vid hans sida.
– Det är märkligt, den jag lever närmast är den här gamla katten.
Visserligen är han fortfarande gift med Andrea Gaytán Myrdal men de två bor numera mer än fyrtio mil från varandra. Jan Myrdal förklarar att det delvis hänger ihop med att de är väldigt olika.
– Hon kommer hit ibland och vi äter tillsammans. Var fjortonde dag kommer en tjej och hjälper mig att städa. Men i övrigt klarar jag mig själv.
Har kritiserats hårt
Denna morgon har Myrdal följt rapporteringen om Donald Trump som återigen orsakat rabalder. Den amerikanske presidenten har lagt ut en film där det ser ut som att han med våld brottar ned en tv-journalist. Jan Myrdal säger att han funderar på att skriva något litet enkelt om händelsen, men då med fokus på den korrupta pressen.
– Alla talar om det hemska i att Trump angriper medierna. Men varför går en sådan här film hem i USA? Det är mer intressant. Det finns enormt mycket litteratur om mediers roll både i stora och små privata skandaler. New York Times ansvar för första världskriget, till exempel. Tror du inte att du skulle få kritik för en sådan text? – Jovisst, det kommer att stå att jag försvarar Trump och att jag anklagar något så heligt som massmedierna. Jag kommer att få skit, men det spelar ingen roll.
Det skulle inte vara första gången Jan Myrdal hamnar i skottgluggen. Bara under de senaste åren har han kritiserats hårt för sin inställning till diktaturregimens handlingar i Kina och Pol Pots agerande i Kambodja – bland annat. Men kritiken verkar fästa på honom som vatten på en gås.
Redan som grabb brukade han titta bort när någon skällde på honom. Av sin pappa, Gunnar Myrdal, som lätt tog åt sig av kritik, lärde han sig att göra tvärtom. Men främst har han påverkats och inspirerats av
Jag vet att jag skadade och sårade barn och hustru när jag lämnade dem. Det gick emot såväl kärlek som vett, men trots det fanns det som var viktigare och det var arbetet. Det här är det som är svårt att förklara i livet.
skribenter och författare som August Strindberg, David Sprengel, Denis Diderot med flera, de som på sin tid gick emot det som ansågs vara normen.
– Det är klart att jag är känslig som alla andra. Man vill ju bli älskad och omtyckt, men att jag inte blir det offentligt betyder mindre.
Samma drömmar
Visst tycker han att han har förändrats under åren. De tretton hyllmetrarna med egna skrifter har gjort sitt, så även resorna till Centralasien, Indien, Kina, Mexiko och så vidare. Samtidigt påpekar han att hans grundkaraktär och linje är i princip samma som när han var tonåring.
– Jag har samma drömmar, föreställningar och inställningar. Som grabb läste jag mycket. Och funderade mycket på tjejer. Det gör man ju fortfarande, fast kanske inte riktigt på samma sätt, haha.
– Sedan har ju mycket hänt. Jag har fått ont i knäna. För två år sedan kunde jag gå med naxaliterna (indisk revolutionär rörelse) i Indien. Det tror jag inte att jag skulle klara nu. Samma linje säger du, vilken är den? – Det låter fånigt, men det har varit det förnuftiga. Man får ju en övertygelse tidigt. För mig var det att de andra var blinda som kattungar, de förstod inget och såg inte sammanhanget. Jag förstår att det låter fånigt och pretentiöst, men det är något jag har jag upplevt hela tiden. Detta att jag i olika fall hävdar att jag har rätt har retat folk oerhört.
Ofrånkomligt val
Även om Myrdal inte direkt ångrar något i sitt liv återkommer han flera gånger till uppbrottet från sin andra fru Maj och dottern Eva som han lämnade 1956. Han beskriver det som ett ofrånkomligt val där han valde det stora livet framför det lilla.
– Om jag hade stannat i Sverige hade jag skrivit lite socialrealism och lite bråkigt. Men de stora grejerna som betytt något internationellt som Rapport från kinesisk by från 1963 och Confessions of a Disloyal European från 1968 hade jag inte gjort.
– Jag vet att jag skadade och sårade barn och hustru när jag lämnade dem. Det gick emot såväl kärlek som vett, men trots det fanns det som var viktigare och det var arbetet. Det här är det som är svårt att förklara i livet.