Skvattgalna kungligheter och musikaliska fåglar tar sig ton
Årets Kuhmofestival ger ett vitalare och angelägnare intryck än på år och dag, skriver Mats Liljeroos.
●●Kuhmo kammarmusik Konserter 17.7. Liszt, Beethoven, Berg, Bartók, Brahms, Eisler, Vivaldi, Haydn, Schumann, Messiaen, Davies, m.fl.
Konstnärlige Kuhmoledaren Vladimir Mendelssohn har definierat årets övergripande tema i tre bokstäver, ”Zap”, vilket med tanke på hans sätt att tänka musik förefaller i det närmaste optimalt. Det handlar alltså om att zappa mellan kanaler och det sysslar han med i Kuhmo – på gott och på ont.
Mera ändå på gott. 1700- och 1800-talsklassikerna har sin självskrivna plats på repertoaren, men rum ges även för tids- och stilmässigt avvikande alster. Ett bra exempel var måndagens höjdpunkt, Peter Maxwell Davies kultförklarade musikteaterstycke Eight Songs for a Mad King (1969), där det geniala ligger i att Davies lyckas vara modernistisk och postmodernistisk på en och samma gång.
Toppcellisten Klaus Mäkelä är med jättekliv på väg upp även i den yppersta dirigenttoppen och han ledde de ultrakrävande kungasångerna med en naturlig känsla för det musikaliska och dramaturgiska flödet. Att det var första bekantskapen med stycket även för amerikanske barytonen Thomas Florio var nästintill omöjligt att begripa men förklarar varför han var notbunden, vilket nog ledde till att en scenisk dimension gick förlorad.
Det var dock det enda som gick förlorat och den förryckta vokala uttrycksskalan Florio beskrev var i det närmaste ändlös i sin pendling mellan det normalt sjungna och läten frambringade på alla tänkbara övriga sätt. Och visst imponerande han även aktionsmässigt, liksom ypperliga försteviolinisten Karel Boeschoten, vars min när galenpannan rev hans noter i stycken var rätt obetalbar.
Vårregn och musikaliska rötter
Måndagstemat, Rötter och vingar, syftade åtminstone delvis till mästare- och gesällbegreppet och vid förmiddagens kyrkokonsert hade Mendelssohn funnit korresponderande melodigångar i dels Liszt Nuages gris och Alban Bergs pianosonat, dels Beethovens vidunderliga ciss-mollkvartett op. 131 och Béla Bartóks första stråkkvartett.
Vår egen Meta4 gjorde Beethoven på ett sätt som kanske kunde kallas ”modernt” i ordets bästa bemärkelse: tolkningsmässigt medvetet och med sparsamt vibrato, rappa tempon och en överlag dödsföraktande attityd – det bara passar den sene Beethoven så sagolikt bra. O/Modernt-kvartettens (Daniel Rowland, Hugo Ticciati, violin, Gareth Lubbe, altviolin, Julian Arp, cello) version av Bartókettan var sannerligen inte mindre engagerande och australiska Erik T. Tawaststjerna-adepten Aura Go gjorde Liszt och Berg med insikt och intensitet.
Vid eftermiddagskonserten var det vår och regn som gällde för hela slanten. Beethovens Vårsonat gjordes mäkta uttrycksfullt av Elina Vähälä och Valeria Resjan, medan Brahms första violinsonat – ibland kallad Regenliedsonaten – tolkades känsligt och med utsökt god smak av Mi-Sa Yang och Juhani Lagerspetz.
Hanns Eisler är en spännande figur, som när han inte umgicks med Bertolt Brecht skrev filmmusik för Hollywood liksom DDR:s nationalsång. Musiken till den på fondväggen projicerade kortfilmen Regn (1940), Fjorton sätt att beskriva regnet op. 70, är betydligt mer intrikat avfattad än Eislers tidigare hörda septett och kunde närmast beskrivas som en syntes av Hindemith och Schönberg. Mäkelä gjorde ett gediget jobb med sin sextett, även om tajmningen inte höll ända fram.
Intellektuell av den gamla skolan
Måndagskvällen handlade också om fåglar av olika slag och efter Janne Thomsens och hennes sextetts svängiga version av Vivaldis flöjtkonsert Il gardellino fick vi ånyo avnjuta Meta4, som excellerade med Haydns spirituella Lärkkvartett nr 53. Förvisso är detta ett härligt gäng, som inte tycks veta av vare sig tekniska eller uttrycksmässiga begränsningar.
För tisdagen hade Mendelssohn planerat in stormvarningar, magiska harpor, skuggor, eldsjälar samt ett nordiskt ljus i form av en helfinländsk konsert med musik av bland andra Kaija Saariaho, Jaakko Kuusisto och Sebastian Fagerlund. I dag är det åter Evergreens som gäller, vilket i Mendelssohns värld kan betyda allt från Bach till Busoni, och på lördag är det dags för grande finale i form av Händels Messias i en version för rappare, jazztrio, kammarkör och dito orkester.
Vladimir Mendelssohn är en sann intellektuell av den gamla skolan, som ser långt vidare än den sedvanliga estetiskt-filosofiskt-sociologiska grundkursen och hans idéhistoriska kopplingar är ofta lika överraskande som fräscha. När Mendelssohn, vad musikerfamiljen beträffar, dessutom tycks ha funnit en optimal balans mellan internationellt renommé och ung potential kan man lugnt konstatera att Kuhmofestivalen ger ett vitalare och angelägnare intryck än på år och dag.