Där 11-åringar lär sig hantera vapen
Innan de får sommarjobba, åka mopedbil eller rösta, får finländska ungdomar hantera vapen och lära sig skjuta. HBL besökte ett jaktläger för 10–14-åriga barn.
Jaktgeväret är tungt. När skytteövervakare Christer Lagerström, ”Farbror Lagge”, placerar det i armarna på elvaåriga Kevin Jansson ser man hur hela kroppen blir spänd och alert. Han ser ut att gå igenom instruktionerna i tanken: ”Vifta aldrig med vapnet, sikta på hjärta och lunga, gör endast och enbart det som farbror Lagge säger.”
Pam! Skottet smäller av och en vimmelkantig Jansson stiger upp. Det blev träff, plåtdjuret föll, adrenalinet rusar runt i kroppen. Snart har Jansson de kunskaper som krävs för att delta i jakten med släktingarna i Österbotten. Om två dagar skriver han tillsammans med sex av sina kurskamrater jägarexamen.
Vad tycker du om lägret? – Det är jättejätteroligt! Det bästa är att få vara på skjutbanan.
”Glöm allt!”
Men på Tjäder-lägret som ordnas i Syndalen av Finlands jägarförbund Nylands distrikt lär man sig mer än bara skjuta. I kursen ingår bland annat lektioner i artkännedom, viltvård, orientering och första hjälpen. Deltagarna får också träffa flera olika jakthundsraser och sova i tält. Allt det där är oerhört viktigt med tanke på säkerheten. Det säger Bo-Krister ”Bobi” Lindholm som har lett Tjäder-läger i över tjugo år och som varit verksam inom militären i 28 år. Att unga människor lär sig hantera vapen är inget problem enligt honom, tvärtom. Många lägerdeltagare kommer från jägarfamiljer eller -släkter och har från tidig ålder fått lära sig hur en bra jägare hanterar sitt ansvar. Med dem är det sällan några problem.
– Det oaktat startar jag varje läger med samma uppmaning: ”Glöm allt du lärt dig tidigare. Vi börjar på nytt.” Lagar, befattningar och rekommendationer ändras så ofta, säger Lindholm.
Också de som inte har någon erfarenhet av jakt är välkomna. Men alla, både erfarna och oerfarna, skärskådas av Lindholms granskande blick. Att det finns människor som absolut inte ska handskas med vapen sticker han inte under stol med.
– Att jobba med beväringar i nästan trettio år lär en något om psykologi. Ibland märker nog mitt gamla öga att någonting inte står rätt till. Då är det enda ansvarsfulla alternativet att avlägsna personen från läg-
Folk som inte själva jagar vet inte alltid riktigt vad det hela går ut på. Vi skjuter ju inte vilka djur som helst, utan känner till våra områden och tar till exempel ofta svaga individer så att flocken förbättras.
Wilhelmina Wadstein
ret. Det har funnits ett par sådana fall, säger han.
Ibland oroar han sig för att dagens unga är mer stressade än de någonsin varit under hans 20-åriga tid som arrangör för lägren. Allt fler får lugnande eller antidepressiva mediciner, något som gör honom särskilt bekymrad när barnen vill lära sig skjuta.
– Jag ser en förändring i hur de unga beter sig. Tidigare var det disciplin på vilket barnläger som helst, det rådde lugn och ömsesidig respekt. Dagens unga verkar lättare distraherade och mer stressade, ibland rent av apatiska. Det är oerhört synd, barndomen borde vara stressfri.
Naturen det bästa
Han tror ändå att jakthobbyn kan ha en lugnande verkan. Att vistas i natu- ren stillar den rastlösa och skjutövningar stärker fokus och koncentration. Det tycker också de unga som är med på lägret. Nästan utan undantag säger de att det bästa med hobbyn är att lära känna naturen.
14-åriga Elisabet Mattsson från Houtskär har deltagit i jakter sedan hon var riktigt liten. Det ser man när hon ger sig i kast med hagelbössan. Under kurskamraternas jubel prickar hon en flygande lerduva så den regnar ner i små bitar, trots att det här är ett vapen hon aldrig tidigare skjutit med.
– Jag tog jägarexamen i fjol och jagar ofta tillsammans med min mamma. Vi jagar mest sjöfågel, ibland hare, säger hon.
För henne är det allra bästa med hobbyn att hon får mat vars ursprung hon känner till. Att bli bra på att identifiera olika arter är en annan stor fördel.
I samma banor tänker syskonen Wilhelmina och Wilhelm Wadstein från Helsingfors. De har fungerat som hjälpledare på lägret i flera år och kommer från en släkt där många jagar.
– Folk som inte själva jagar vet inte alltid riktigt vad det hela går ut på. Vi skjuter ju inte vilka djur som helst, utan känner till våra områden och tar till exempel ofta svaga individer så att flocken förbättras, säger Wilhelmina Wadstein som också tränar sportskytte.
Hennes bror Wilhelm har också jagat sedan barnsben – ”allt från sork till älg”.
– Det vi fäller tar vi hem till familjen, det uppskattas alltid, säger han.
Båda syskonen Wadstein tycker det är positivt att allt fler personer utan jakterfarenhet söker sig till lägren. Utan nya jägare dör hobbyn snart ut. Men även om nya människor tar jaktexamen är det inte sagt att de får plats i ett jaktlag.
– Allt kan hänga på 200 gram kött, säger Lindholm lite surt.
Hur menar du då?
– Många i ett jaktlag är misstänksamma mot nykomlingar och delar bara med sig en bråkdel av köttet till dem. Det gör att folk känner sig utfrysta. Jag har försökt mjuka upp attityderna lite genom att påminna gubbarna om att de faktiskt behöver yngre förmågor att dra hem viltet från skogen när hjärtat eller höften säger stopp, säger han.
Han försöker också engagera fler kvinnor. I dagens läge är attityden mot kvinnliga jägare god, men det förekommer undantag som gör att han förstår att en del känner sig obekväma.
– På skjutbanan hör man ibland folk som öppet hånar kvinnor som är där för att träna. Det är inte en särskilt välkomnande attityd. Vi planerar ordna skjutdagar för kvinnor så de får träna i fred, säger han.