Samfundets tankepoliser har inte återkommit

SAMHäLLE En het julidag för 35 år sedan ringer telefonen på sommarstället i Västervik utanför Vasa. Det är en reporter på Vasabladet som ringer. Hon berättar att Samfundet Finland-Sovjetunionen anmält mig, som nyss fyllt 15 år, till Skolstyrelsen för ”antisovjetism”. Också min lärovagga, Vasa Övningsskola, hade Samfundet anmält – eftersom den ”försummat sin fostrarroll”.

Låter detta som ett kapitel George Orwell? Med dagens ögon minsann. Men dessvärre var detta sant. Det var ett exempel på hur det ännu på våren 1982 kunde gå om man testade gränserna för den kultur av självcensur som vuxit fram som en organisk del av finlandiseringens, den frivilliga underkastelsens, Kekkonenfinland. Kulturen var djupt rotad eftersom den bevisligen blommade ännu efter att Koivistoeran börjat samma år.

Då spelade det ingen roll om man var ung eller gammal eller var man fanns. Samfundet Finland-Sovjetunionens tankepoliser visste tydligen allt. Tänk ”fel” om östgrannen eller historien och du skall snart ångra dig.

Nåväl, orsaken till att denna nyblivna niondeklassare kom att jagas med hammaren och skäran längs med esplanaderna i Vasa var denna: jag hade våren 1982, med tonåringens ljusblå ögon, uppdagat sådant i vår samtid och historia jag tyckte man hymlade om. I Vasabladet skrev jag fyra insändare där jag hävdade att Sovjetunionen hade börjat vinterkriget, Stalin varit en diktator och massmördare och att även sovjetiska kärnvapen, inte bara de amerikanska, kan vara skadliga för folkhälsan.

Dessutom hävdade jag att den dåvarande ”fredsrörelsen” mest sprang yttervänsterns och Sovjetunionens intressen. USA:s euromissiler och Ronald Reagan var ett hot mot världsfreden. Sovjets inmarsch i Afghanistan var däremot inget problem, inte heller SS-20-raketerna som var ”fredens kärnvapen”.

Samtidigt klarade jag mig bra på skolfronten, med bara tior i historia och samhällslära. Resultatet blev ett stipendium, tio mark, på våravslutningen. På det gulnade kuvertet som finns kvar någonstans än i dag hade historielektor Magnus Renlund skrivit in sina motiveringar: ”för utmärkta insikter i världspolitiska frågor.”

Detta blev för mycket för tankepolisen, vars angivare uppenbarligen fanns på plats på våravslutningen i högstadiets gymnastiksal på Kyrkoesplanaden. Samfundets kvarnar körde i gång.

Uppmärksamheten kring ”fallet Wallin”, som Vasabladet kallade det, fortsatte i spalterna i flera veckor. Jag missade det mesta på grund av konfirmationslägret, men läste in mig senare. De som stödde Samfundet, mestadels kända lokala stalinister, skrev gladeligen under eget namn. De som stödde mig gjorde det under signatur – av rädsla för att också de annars blir hemsökta av tankepolisen.

I mitten av augusti hade Skolstyrelsens svenska avdelningschef och generaldirektör väl återkommit från semestern och bekantat sig med Samfundets anmälan, kopior av mina insändare och historielärarens

Samfundet FinlandSovjetunionens svenskösterbottniska kretsorganisations vandrande tankepoliser från 1982 är alltjämt på sina håll aktiva medlemmar av medborgarsamhället.

förklaring. Både skolan och jag frikändes. Skolstyrelsen ansåg att jag fått mitt stipendium ”tack vare insikter, inte åsikter”.

Fallet Wallin kunde avskrivas.

I livets direktsändning tyckte jag då, sommaren 1982, att hela episoden var mest komisk. Jo, lite mallig över uppmärksamheten var jag väl också. Senare har jag naturligtvis insett det fullständigt absurda i denna klappjakt på en nybliven mopedägare med ”fel” åsikter. Att episoden sedan kom att påverka vissa senare val i livet går inte att förneka.

Alltnog: Med dessa rader vill jag inte lyfta min egen svans eller påvisa något slags unik klarsyn som tonåring som ingen annan skulle ha varit begåvad med. Tvärtom var ju de flesta klarsynta – förutom de som vägrade se verkligheten. Men hur fiffigt det sedan var att praktisera sin klarsynthet i offentligheten, ja det var en annan sak. ”Antisovjetism” var som kainsmärke vanskligt att tvätta bort.

Därför skall vi i dag, 35 år senare, uppskatta vårt sedan länge tillbaka uppnådda tillstånd av genuin åsiktsfrihet – också i praktiken. Det finns ingen självutnämnd tankepolis, inget Samfund av något slag, som vill förpassa dem som simmar på fel sida av den enda rätta bojen till någon virtuell Gulag, till kylan.

Samfundet Finland-Sovjetunionens svenskösterbottniska kretsorganisations vandrande tankepoliser från 1982 är alltjämt på sina håll aktiva medlemmar av medborgarsamhället. Jag vet inte vad de tänker i dag om 1980-talets angivarkultur, som de var en del av. De har aldrig återkommit till saken med mig i alla fall.

Och jag har aldrig återkommit till dem.