Tuta och kör, Edgar Wright styr
Filmrecension Baby Driver är ett fräscht och originellt actiondrama där musiken står i centrum.
ACTION/DRAMA
●●Baby Driver Regi och manus: Edgar Wright. Foto: Bill Pope. I rollerna: Ansel Elgort, Kevin Spacey, Lily James, Jon Hamm, Jamie Foxx.
De filosofiskt lagda tvistar om huruvida ägget eller hönan kom först. När det gäller Edgar Wrights Baby Driver frågar man sig däremot huruvida soundtracket eller manuset var först ute. Så till den grad central är musiken, låtskatten – om det så gäller karaktärsteckningen eller de strikt dramatiska utsvävningarna.
Nåväl, ”Baby Driver” står för Ansel Elgorts flyktbilschaufför, som i den minst sagt laddade öppningssekvensen ser till att de tre bankrånarna – Jon Bernthal, Jon Hamm och Elsa Gonzalez – kommer undan.
Men med det inte sagt att ”Baby” och hans sätt – killen gömmer sig jämt och ständigt bakom sina hörlurar, yttrar inte ett ord – faller alla i smaken.
Ifall det inte vore för hjärnan bakom de snillrikt planerade operationerna, porträtterad av Kevin Spacey, vet man inte hur det skulle sluta.
Ja, och så var det ju det här med musiken, allt från The Commodores och Carla Thomas till The Damned, Queen och T. Rex. Inte sällan framstår hela scenbyggen som koreograferade med utgångspunkt i låtvalen. Och när den bilburna hjälten inte uppslukas av sin Ipod mixar han eget så det står härliga till.
Det är nästan så musiken i ett skede framstår som ett självändamål, det vill säga tills den unga kärleken – i egenskap av Lily James servitris – kommer in i bilden. Även i övrigt växer filmen så det knakar, vilket i klartext innebär att även de kriminella skärmytslingarna tilltar i styrka.
Där den nykära flyktbilschauffören mera än gärna skulle hoppa av tåget är Kevin Spaceys kriminella
mastermind av en helt annan åsikt.
Snärtigt
För regi och manus står engelsmannen Edgar Wright, en regissör som alltid är lika knepig att pricka in. I Shaun of the Dead (2004) drog han mattan undan zombietraditionen och i Hot Fuzz (2007) hade han roligt med den brittiska polisfilmen, detta i sällskap av trogna vapendragarna Simon Pegg och Nick Frost.
I Baby Driver har Wright skakat av sig alla ”the usual suspects”, bara för att landa med en utomordentligt fräsch och driven sak som i termer av bildspråk och klipp klår det mesta i samma kvarter.
Inte för att formen är allting och innehållet ingenting, nix. Förutom att man känner för den unga kärleken slår det gnistor även om filmens yrkesbrottslingar. Tänker speciellt på Jon Hamm och Jamie Foxx som agerar hårdingar med en sällan skådad passion, ackompanjerad av en kriminellt kylig Spacey.
Men det som gör att filmen sticker ut är det rappa berättandet, ett stycke ren och skär berättarglädje.
Med tanke på de många och långa biljakterna kunde man kanske dra paralleller till filmer som
The French Connection och Bullitt samt The Driver av Walter Hill, men varför bry sig.
Det här är lika originellt som det är snärtigt, låt sen vara att den gode Wright har problem med att knyta ihop påsen. Finalpasset är något mjäkigt.