Ett hotell för presidenten
Statsbesök Den ryska kejserliga familjen besökte aldrig statshotellet i Punkaharju på 1800-talet. På torsdag kan man säga att cirkeln sluts då Rysslands nu levande mäktigaste man, president Vladimir Putin möter president Sauli Niinistö på samma anrika hot
– Det är en stor glädje och ära att mötet sker här hos oss, säger hotellets chef Saimi Hoyer.
Mer än så uttalar hon sig inte om det kommande statsbesöket i Punkaharju, som ligger 30 minuters bilväg från Nyslott.
Presidenterna kommer att diskutera Finlands och Rysslands bilaterala relationer och aktuella internationella frågor. Under statsbesöket ska president VladimirPutin också åka ångbåt på Saimen och se Tjajkovskijs Olanta på Olofsborg i Nyslott.
Det är till ett kulturhistoriskt värdefullt hotell som presidenterna kommer. I själva verket har inget annat finskt hotell varit verksamt lika länge som Hotell Punkaharju, som det i dag heter. Här har storheter som Zacharias Topelius, Eino Leino och Magnus von Wright förlustat sig.
– Här har det tillbringats både en och annat våt kväll, säger Saimi Hoyer.
Hon och finlandssvenska maken Thomas Hoyer köpte hotellet för över ett år sedan och rustade upp det.
Hotelldirektören Albin Niiranen, ursprungligen från Viborg, var ett bekant namn i tidningarna på 1910-talet. Så här försöker han locka Hufvudstadsbladets läsare till statshotellet: ”För sport och nöje om vintern finnas alltid att tillgå skidor, kälkar och hästar samt på sommaren automobil, motor- och roddbåtar samt hästar.”
Jyrki och Leena Paaskoski, som håller på att skriva en bok om hotellets historia, har luskat fram många anekdoter. En av dem handlar om hotelldirektörens bildsköna 17-åriga dotter Kerttu Niiranen.
– ”Självklart är de förälskade” skrev hotellgästen Eino Leino till vännen och poeten L. Onerva år 1917, säger Jyrki Paasikoski.
Med ”de” menade Leino sin vän, en doktor Vikman och Kerttu Niiranen, som han gav smeknamnet ”Gretchen”.
Om det verkligen var något mellan doktorn och Gretchen förtäljer inte historien. Däremot förlovade sig Kerttu Niiranen först med en tysk löjtnant men gifte sig sedan med en annan man, en ingenjör från Sordavala. Man vet inte om också Leino var småförälskad i Kerttu Niiranen.
– Eino Leino hade många svärmerier. I flera brev uppmuntrar han den gifta författaren Aino Kallas att komma till Punkaharju för att de ska få vara i fred, säger Leena Paaskoski.
Världen upptäcker Punkaharju
– Många spännande människoöden kan kopplas till Punkaharju. Det är en liten ort som passerats av både finländare och utlänningar som velat se nationallandskapet, säger Jyrki Paaskoski.
Med nationallandskapet avser han den världsberömda åsen som löper mellan sjöarna Puruvesi och Pihlajavesi. Bara för några veckor sedan kom Punkaharju in på nyhetskanalen CNN:s lista över världens femtio häftigaste underverk i naturen.
Långt innan det fanns något hotell i Punkaharju besökte tsar Alexander I åsen i juni 1803. Lite över fyrtio år senare byggdes ett skogsvaktarhus med tre rum för resenärer. Punkaharju blev den tidens glödheta resmål. Snart fick skogsvaktaren ge vika för turisterna och man byggde flera gånger ut huset och gjorde om det till ett riktigt hotell.
Det är inte svårt att förstå varför turisterna flockades. I Boken om vårt land skriver Topelius så här om Punkaharju: ”Det är att vara rik bland de allra rikaste; det uppfyller vårt hjärta med tacksamhet och tillbedjan.”
Dåtidens stjärna som skrev reseguider, engelska Mrs. Alec Tweedie, hade ett helt kapitel om livet på statshotellet i sin bok Through Finland in carts från 1898.
– Man kan säga att hotellet upplevde en guldålder mellan åren 1880 fram till första världskriget. Det var en mycket internationell tid med finskspråkiga, finlandssvenskar, engelsmän, tyskar och ryssar, säger Jyrki Paaskoski.
Många ryska målare och kulturpersoner kom till Punkaharju, bland dem konstnärerna Nicholas Roerich, Anna Ostroumova-Lebedeva och fotografen Sergej Prokudin-Gorskij.
En av hotellets byggnader heter Kejsarinnans villa. Namnet till trots har varken någon kejsarinna eller tsar någonsin besökt Punkaharjus hotell.
Finlands äldsta hotell
För Hoyer har det varit en kulturgärning att renovera hotellet. Barndomens sommarlov tillbringade hon i Punkaharju. Hon har vuxit upp i Helsingfors, men rötterna finns i Savolax.
– År 2015 hörde vi att hotellet var till salu. Här i Punkaharju kan man nästan säga att det rådde lite panik. Hotellet är en så kär plats för så många. Vi tänkte att vad händer om ingen köper det, kommer det bara att förfalla?
Egentligen hade Saimi Hoyer aldrig några planer på att äga ett hotell. Men av olika orsaker föll det sig naturligt.
I två års tid höll hypogammaglobulinemi, en ovanlig kronisk immunbristsjukdom henne tungt medicinerad och nästan stamgäst på sjukhuset i Helsingfors.
När hon äntligen började må bättre var det en oerhörd känsla.
– Det var som att komma tillbaka till världen. Min läkare sa: ”Saimi, nu lönar det för dig att åka till den plats som du mår bäst på”, och det var ingen tvekan om vart bilen skulle köra.
Gradvis flyttade Saimi, maken Thomas, sönerna Kaspar och Hektor in i familjens sommarstuga. Där bor de fortfarande i dag, några år senare.
– Jag mår bra, men jag måste säga att det är för att jag bor här i Punkaharju. Infektionerna kan komma när som helst, därför måste jag vara försiktig.
Många känner Saimi Hoyer både som modell och tv-personlighet.
– Jag blev upptäckt i Bologna under en rockkonsert då jag var utbytesstudent i Italien. Min kompis Igor Honkanen knuffade mig mot tåget till Milano och sa ”Åk! Använd den här möjligheten, och ge inte upp direkt”. Jag som studerade litteratur och italienska, tänkte att modevärlden är den mest ytliga bransch som finns.
Till slut flyttade både hon och katten till Milano och karriären som modell tog fart.
– Inte alls! Tack vare min karriär har jag fått härliga upplevelser, sett världen, lärt mig nya språk och lärt mig att komma överens med nästan vem som helst.
En kamp för glesbygden
En levande glesbygd har blivit en hjärtesak för Hoyer. Kommunen ville lägga ned både skolan och biblioteket i Punkaharju.
– Vi kämpade hårt för att de skulle få vara kvar. Gymnasiet lade de ned, vilket verkligen är förtretligt för det var hela områdets bästa gymnasium. Om du stänger ner all service så får du verkligen inte folk att flytta till landsbygden.
Första året som hotellchef har inte varit lätt.
– Det har varit det mest lärorika, tyngsta, svindlande och vansinniga året någonsin. Men jag tänker inte ge upp.
I november i fjol rapporterade medierna om att hotellföretaget har betalningssvårigheter. Renoveringen var kostsam och då hösten kom igång minskade övernattningarna drastiskt. De ekonomiska problemen har man tagit sig igenom.
– Vi har betalt skulderna. Ekonomin känns nu trygg och vi har många bokningar för hela hösten.
Saimi Hoyer upplevde en elakhet då medierna fokuserade på betalningssvårigheterna.
– Det blev ett fruktansvärt tryck på oss. Jag upplevde att rapporteringen var skadeglad, lite som ”se där, nu snubblar modellen som försöker öppna ett hotell.”
Även om Punkaharju har blivit Hoyers allt, så finns det ett land som hennes hjärta bultar extra hårt för: Italien.
– Min mormor Aune Kyllikki Komi, som var operettsångare, talade och sjöng på italienska för mig som barn.
Saimi Hoyer blev och är fortfarande italofil.
– Några gånger om året vill jag komma till Italien. Milano, där jag har så många vänner är som mitt andra hem. Men hela Umbria-regionen besöker jag gärna.
”Hvanvördiga åtbörder”
Alltid har gästerna inte trivts lika bra på det berömda statshotellet i Punkaharju. En herre ondgör sig i Hufvudstadsbladet år 1910 över den dåliga servicen.
”Herr K. hade satt sig till pianot och begynnt spela. Härvid inkom kyparen och gjorde, synbarligen afsiktligt, ett fruktansvärdt larm med tallrikar och brickor, så att herr K. måste afbryta sitt spel. Han steg upp och förehöll kyparen dennes otillständiga beteende, men bemöttes af honom med hvanvördiga åtbörder och hvisslingar(!).”
Insändaren avslutas med att den nuvarande hotellvärden är en person med goda avsikter men som är ”fullkomligt oförmögen att uppfatta en kulturmänniska, i all synnerhet utländska gäster”.
Insändaren får den nuvarande ”hotellvärden” Saimi Hoyer att dra på munnen. Och så säger hon tankfullt:
– Jag hoppas att hotellet blir vår gåva till eftervärlden. Det skulle behövas fler initiativ av den här typen. Det finns så många historiska byggnader som står tomma och förfaller i Finland.