Sköt fyra poliser – påfylln

Tauno Pasanen hade druckit i flera dagar och körde ut fru och barn från stugan, som så många gånger förr. När polispatrullen anlände grep han sitt vapen. En minut senare låg fyra polismän döda. Efter avtjänad livstidsdom återförenades Pasanen med sin hust

Polismorden i Pihtipudas skedde den sjunde mars 1969. Tack vare Mikko Niskanens film Åtta dödsskott är Pasanens historia välrekonstruerad. Men filmen fick inte med den tragiska epilogen. Hustrun som hade väntat på maken under alla fängelseår dräptes efter gräl om den sista skvätten i brännvinsflaskan.

Tauno Pasanen är bara en av otaliga finländare som begått grova våldsbrott i grov fylla. Tidigare talade man om att finnen har dåligt ölsinne och inte tål alkohol. I dag är man klokare, vetenskapsmännen har hittat genmutationer som är unika för Finland.

Avvikelserna kan få finnen att i berusat tillstånd totalt tappa besinningen och i blint raseri utföra bestialiska dåd. Enligt forskare bär 100 000 finnar på den fördärvliga genförändringen i serotoninreceptor 2 B, bland dem 228 alkoholiserade män som i fjol satt i våra fängelser dömda för grova våldsbrott.

Redan vikingarna som spred skräck i Europa hade rykte om sig att först berusa sig på mjöd för att sedan i blint raseri slå ihjäl alla som kom i deras väg.

Under 30-åriga kriget sade man att de finska hakkapeliternas våghalsighet berodde på att de drack stora mängder öl inför varje slag och därför inte kände någon rädsla.

Också Gustav Vasa fick uppleva fulla finnar, 1556 klagade han i ett brev hem till sonen på att finska bönder drack så kopiösa mängder öl att ”de bara skriker och skrålar trots kungens närvaro så att det är rent omöjligt att göra sig hörd”.

Fulla ministrar

Det finska folkets märkliga relation till spriten har fortsatt till våra dagar. Fylleriet förekommer i alla samhällsskikt:

Ahti Karjalainen sparkades som chefdirektör för Finlands Bank hösten 1982 efter att i förhandlingar om den förestående devalveringen ha uppträtt plakat full. Tidigare fylleskandaler hade han överlevt, inte denna. När den svenska kollegan uttryckte sitt missnöje med Karjalainens tillstånd svarade han ”Vi finnar devalverar bättre på fyllan än ni svenskar nyktra”.

En annan utrikesminister, Väinö Leskinen, väckte pinsam uppmärksamhet 1970 då han i förhandlingar med sin franska kollega Maurice Schumann slocknade mitt i förhandlingarna. Han fick sitta kvar.

Marskalk Mannerheim blev president i augusti 1944 och besökte Kaarlo Hillilä som han ville utnämna till statsminister för regeringen med uppdrag att lotsa Finland ur kriget. Det blev lyckligtvis ingen utnämning, Hillilä var så full att han inte hölls på benen.

När en berusad Urho Kekkonen började sjunga, dansa och släppa loss på statsbesök valde pressuppbådet i 25 år att titta åt ett annat håll.

Att finska kulturarbetare utmärker sig som stordrinkare är mera regel än undantag. När Frans Emil Sillanpää 1939 var i Stockholm för att ta emot Nobels litteraturpris började han med att gå till krogen, felet var att han inte hade några kontanter. ”Det är inget problem”, försäkrade Sillanpää, ”så snart jag kilat efter Nobelpriset kan jag betala.”

Fyrtio år senare landade författarna Pentti Saarikoski och Jorma Ojaharju på löpsedlarna efter att ha lagt sig att sova på scenen under en turné i Göteborg.

Kompositören Jean Sibelius kunde ta backhopparen Matti Nykänen i hand. Den ena dirigerade orkestrar i Europa på fyllan, den andra hoppade backe i lika många promille.

När Aki Kaurismäki tar emot sina filmpriser kan medierna alltid vänta sig någonting extra av den vinglande och sluddrande kultregissören.

Historien ger ingen vägledning till den finska alkoholkulturen. Varför är målet så ofta berusning? Och varför har man så stort överseende med dumheter som begås på fyllan?

Landsbygden torrlagd

Med tanke på alkoholens centrala roll i det finländska samhället kunde man tro att landet i alla tider varit befolkat av stordrinkare. Tvärtom har finnarna fram till modern tid varit ett återhållsamt folk, ett av Europas nyktraste.

Öl har man druckit sedan lantbruket infördes för kanske tretusen år sedan. Under medeltiden blev mjöd populärare. Av honung och vatten kunde man med olika jäsningsmetoder få en upp till sjuttonprocentig dryck.

Mjödet försvann med reformationen. I de asketiska protestantiska kyrkorna var åtgången på ljus så liten att efterfrågan på bivax och biodlare sjönk dramatiskt.

Den första anteckningen om vinimport är från 1443 då slottsherren på Raseborg importerar två flaskor rhenvin från Tallinn. Men vin måste ha funnits också tidigare eftersom den katolska kyrkan till nattvard bara godtar vin gjort på druvor. Mängderna var sannolikt mycket små eftersom bara prästen tog sig ett glas under mässorna medan publiken fick nöja sig med att titta på.

Efter reformationen ökade behovet drastiskt då också församlingsmedlemmarna skulle få sitt. Men vinet var dyrt. När Åbo slott 1580 köpte 160 liter nattvardsvin måste man betala med 24 tunnor tjära.

Konsten att bränna brännvin kom till Finland på 1500-talet. Snabbt började pannor puttra över hela landet. När Sverige förlorade sin stormaktsställning på 1700-talet gällde det att hitta nya inkomstkällor, brännvinet började beskattas. Då gällde det att beräkna hur mycket brännvin som gick åt.

Enligt en uträkning från 1798 drack varje femton år fylld man då femton liter absolut alkohol om året, kvinnorna hälften av det. Och då ingår bara brännvin, inte öl. Om man kan lita på siffran så har finnarna