Med pedalkraft längs Östersjökusten
Den 12 juni 1817 besteg baron Karl von Drais sin Laufmaschine i Mannheim. Med världshistoriens första velociped, ett pedallöst fartvidunder, tog sig uppfinnaren till Rheinau och tillbaka på under en timme – så där en mil med dagens mått. En glänsande sege
Jubileet firade mina tyska vänner och jag längs Östersjökusten, med start den 28 maj för en sex dagars tour. Som någon läsare kanske minns åkte Bärbel, Peter, Andrea och jag i fjol från Lübeck österut till Stralsund i strålande sol. Också i år sken solen mer eller mindre oavbrutet, när vi från den gamla hansestaden trampade åt andra hållet.
Vårt slutmål var Flensburg nära danska gränsen, med Neustadt in
Holstein som första etappmål. Det är en förtjusande småstad, grundad 1244, som i går. Dit anlände jag med 50 på färdmätaren, mer än för de andra som tagit tåget till Travemünde.
Cykelvägen dit från Lübeck rekommenderas inte av researrangörer. Jag kan ändå intyga att det enda felet med den var att jag inte såg havet förrän jag ett par kilometer norr om Travemünde nått Herrmanshöhe, med den flotta Panorama-paviljongen där mina vänner väntade på mig.
Badar med hundar
I Herrmanshöhe stupade marken brant, men en stund senare kom vi till en gisten trätrappa, som möjliggjorde årets första östersjöbad för Peter och mig. Nästa bad i Grömitz, dagen därpå, var på en hundstrand där vi bland gläfsande jyckar kastade oss i vågorna. Vid det laget hade vi passerat Ehren Friedhof Cap Arcona, ett minnesmärke över andra världskrigets största fartygskatastrof. Offren var sjutusen civila män, kvinnor och barn.
En tillfällig sordin lades på stämningen, men redan i Brodau en bit in i land ljusnade våra sinnen vid åsynen av ett svanbo med sju ungar. Det låg på banken till en vallgrav, som omgav ett mäktigt gods.
En lantlig idyll, nära och samtidigt fjärran från alla stränder, växelvis med sand och stenar, en del öde, andra smäckfulla med Strandkörbe – en tysk specialitet sedan 1925. Däremellan böljande gröna kullar, rypsodlingar så långt ögat nådde, vindmöllor av äldre och yngre snitt, blommande gullregn, fruktträd med vita kjolar. Och cykelvägar överallt, ett närmast heltäckande nät av hyllningar till löparbaronen och hans fartmaskin.
Våra fartmaskiner var av annat slag, likadana Kalkhoff som i fjol, bekväma och pålitliga. Undantaget var Andreas egen Stemper Giant, som hon envisats med att släpa med sig igen. Till priset av två punkteringar. Den första märkte hon när vi på tredje dagen klev av cyklarna utanför S:t Johanniskirche i Oldenburg, invigd 1150. Lyckligtvis var det inte många kvarter till närmsta cykelreparatör, men proceduren tog sin tid.
För att inte missa dagens dopp blev jag i Weissenhäuser Strand efter de andra. Motvinden var hård, men ett par timmar senare var jag ifatt dem igen. Då hade bakdäcket smällt för andra gången. Nu blev det taxi för Andrea och följande morgon nytt fram- och bakdäck i Schönberg. Med Kalkhoff skulle det aldrig ha hänt. Kalkhoff kör med punkteringsfria däck. Däremot tröttnade min fart- och färdmätare på fjärde dagen, efter att ha noterat 34 i en bättre sluttning. Jämfört med baronens lyckokast är dagens teknik ett skämt.
I Kronsgaard på sista dagen fick jag ett sms från Telia, börjande med orden ”Tervetuloa Tanskaan”. I Gammellück en mil längre fram kom nästa meddelande: ”Tervetuloa Saksaan”. Ach, du lieber Augustin, alles ist hin.
Väl bevarad hemlighet
Allt är borta. Vad då? Ingenting är borta, allt finns omkring en, så länge man sitter i sadeln och ser landska- pet glida förbi, det allra vackraste landskap, Tyskland för hela slanten. Det tyskaste Tyskland – under vår cykelvecka såg jag inte en enda utländsk turist, vare sig på land eller i vatten. Inte heller på något av de värdshus där vi kväll efter kväll intog de läckraste fiskmåltider, nedsköljda med skummande öl. Är Ostseeküsten-Radweg en hemlighet för utbölingar, som bara jag känner till?
Om så är, är jag glad över privilegiet, över alla vyer och upplevelser som finns förevigade i min resedagbok, med långt fler höjdpunkter än för den som flåsande på motionscykel hyllar baron Drais (i en kurva tappade han sitt von).
Solen, vinden, blommorna, havets oändliga vidd. Innan man vet ordet av ett litet samhälle med uråldrig kyrka och de sötaste korsvirkeshus, glasskaféer och boklådor – rena sagolandet.
Vad mer? De ystra hästarna på Gut Ludwigsburg, en bläs med bakbenen ständigt i luften och en skimmel som hämtat sina gnäggningar från svinstian. Klaffbron i Kappeln, över Schlei, Tysklands enda fjord, rest för en tandpetare till segelbåt. Draksurfarna i Laboe, den vassaste sju meter uppe i luften. Nej, åtta. Alltsammans möjliggjort tack vare en ädlings snilleblixt.
Stort tack, herr baron! Mina varmaste lyckönskningar!
Cykelvägar överallt, ett närmast heltäckande nät av hyllningar till löparbaronen och hans fartmaskin.”