Allt vi kunde önska
Vi har kostat på oss en liten, anspråkslös semesterresa. På en liten färja korsade vi havet, och nu har vi sovit en natt på det näst billigaste hotellet. Inget att klaga. Nästan inget, i alla fall.
Någonstans läste jag att det bara är det första året som arbetstagare är förbehållslöst glada över julklappar de får från sina arbetsgivare. Redan andra året jämförs julklappen med den som gavs året innan, och efter det är det som om snön gnistrade klarare den första julen.
Det är lite samma sak med hotellfrukost. Hotellfrukost är ju egentligen något underbart. Tänk, allt en kan önska sig, så mycket en vill ha. Färska frukter och grönsaker. Färdig dukat, vackert dukat. Men ändå smyger kritiken sig på. ”Men frukosten på det hotellet, den där gången, det var ju nog något annat, det.” Inte för att något egentligen saknas, men… Ja, jag vet faktiskt inte varför. Kanske gräset nu alltid bara är grönare på andra sidan gärdesgården.
Min treåring, däremot, tittade med stora ögon på den frukost han hade framför sig. Köttbullar, prinskorvar, gurkskivor, bröd – och bäst av allt – en stor klase gröna vindruvor. ”Mamma, jag nästan int tror det!” utbrast han. Och plötslig såg jag också, att det här inte bara var en hotellfrukost bland många i vårt liv, på det näst billigaste hotellet i stan. Det var allt vi kunde önska i det ögonblicket, vårt ögonblick.
Våra olika reaktioner vid frukostbordet kom mig att fundera på vad som ger honom förmågan att se det stora hela – att vi satt tillsammans runt ett fint frukostbord – medan jag verkar behöva öva på det.
Kanske är det de trettio åren emellan oss som gör det. Kanske är det erfarenhet och referensram som gör det. (Kanske det, att jag hade betalat för övernattningen.) Men oavsett, tänkte jag på vilken välsignelse det är att vi har varandra, för att hjälpas åt att se livet ur olika synvinklar.
Likadant i församlingen – och i andra gemenskaper också, för den delen. När människor möts över alla sådana avstånd som kan skapa oförstånd och friktion – där kan ögon komma att öppnas för saker en glömt, saker som förändrats, och saker som är helt nya. Så blir helheten större än summan av sina delar.