Didrichsen är museichef i sitt barndomshem
Ett hem blev först ett galleri och sedermera ett museum och en oas för kultur. Nu har det vuxit till ett varumärke man känner till också utomlands. Museichef Peter Didrichsen guidar oss runt i sitt barndomshem.
– Då galleriet öppnade i september 1965 satt jag den första dagen i kassan och sålde biljetter. Min mor hade bland oss barn valt mig till detta. Jag påminner nog mest om morsan, berättar Peter Didrichsen, museets nuvarande sociala eldsjäl.
Peter minns att den allra första dagen hade de exakt 200 besökare och inträdet kostade 2 mark för vuxna och 1 mark för barn och studerande. Då var galleriet öppet två timmar två dagar i veckan.
Peter Didrichsens föräldrar, den i Danmark födde Gunnar Didrichsen och hans finlandssvenska hustru Marie-Louise Granfelt, ville då familjen växte flytta från Helsingfors centrum till ett modernare och större boende. De beundrade Alvar Aaltos arkitektur och speciellt Villa Mairea utanför Björneborg. Deras dröm var att få flytta till något liknande så de kontaktade Alvar Aalto. Aalto svarade att han inte mera hann planera privathus men rekommenderade Viljo Revell, som enligt honom var den enda som var kapabel att åstadkomma detsamma som han själv.
Revells och Didrichsens samarbete skulle komma att bli mycket fruktbart. Familjen flyttade in i sitt nya hus 1958. Då var Granö mycket annorlunda och avlägset och nåddes längs slingrande sandvägar.
En stor del av möblerna och den fasta inredningen designades också av Revells byrå.
– Revell ville egentligen bara tilllåta modernt i det nya huset. Men Mami hade gett Papi i 50-årsgåva en Philips radio och skivspelare som bara måste få komma med. Revell inkluderade den i bibliotekets fasta hyllinredning och där finns den än i dag, berättar Peter Didrichsen.
Moderna lösningar
Inredningen var avsevärt mjukare än fasadens moderna brutalbetonism, men modern var också den. Här installerades en av vårt lands första dimrar i takkronan och köket förseddes med diskmaskin och en amerikansk avfallskvarn. Torkskåpet hängdes fritt från taket och ugnen placerades på ergonomisk höjd. Under matsalsbordet installerades en knapp med vars hjälp mam- ma Marie-Louise Didrichsen kunde signalera till köket om serveringsbehov. Marie-Louise var känd för sina vackra dukningar och hon såg till att ingen gäst två gånger bjöds på samma maträtt.
Trä, teak, var den sammanbindande faktorn i inredningen. Övre våningen domineras av biblioteket med vinterträdgården, matsalen och vardagsrummet. Från dessa utgick en korridor, som formade lekrum och sovrum för de fyra barnen – Jon, Hans, Peter och Ann Marie. Rummen låg i ordning enligt ålder, Ann Marie fick som yngsta och enda flicka ett eget badrum i anslutning till sitt rum. Lekrummet kunde avskiljas från de allmänna utrymmena med en skjutdörr i teak. I mitten stod ett bord med olikfärgade stolar, design Alva Aalto, vart barn hade sin egen färg.
Prick klockan fem åt man middag. Även där hade alla sin egen plats och det passade sig inte att vara sen.
För arkitekten var det viktigt att konsten, naturen och arkitekturen bildade ett helhetskonstverk. Villa Didrichsen kompletterades år 1964 av en museiflygel, även den ritad av Revell. Idén föddes under en middag och en vecka senare kom Revell med skisser till museidelen i två plan.
Stadens elegantaste guide
Marie-Louise Didrichsen blev känd som stadens elegantaste guide, då hon visade gästerna runt i museet iklädd dräkter av Ricci eller Chanel.
– Då avskildes den privata sidan bara med ett senapsfärgat draperi. Pappa Gunnar brukade läsa i soffan i vardagsrummet och det hände nog att de mest nyfikna drog i skynket, berättar Peter Didrichsen.
På söndagarna åt man alltid en frukostmiddag klockan tretton och en timme senare öppnade MarieLouise museet. Om sommaren betydde det att familjen måste komma tidigare hem från landet, något barnen inte alltid var så förtjusta i.
Gunnar Didrichsen fick med sig dansk konst från sitt föräldrahem men det nygifta paret, vars gemensamma intresse var kärleken till konsten, skaffade sitt första gemensamma konstverk under kriget. Det
Vi hoppas att vårt lilla museum skall bli en hemvist för allt vackert, och att det skall ge andra lika mycket glädje som det har givit oss. Marie-Louise och Gunnar Didrichsen 1968