Som en vandring i dinosauriers fotspår

Den retrospektiva utställningen The Pink Floyd Story – Their Mortal Remains på Victoria and Albert Museum i London är som en vandring i dinosauriernas fotspår. Utvecklingen går från flummiga, rosa fåglar till gränsöverskridande kolosser som småningom nästan kollapsar under sin egen tyngd. Men Pink Floyd överlevde i ett halvsekel och gick i graven först 2014.

Victoria and Albert Museum har det senaste decenniet tagit sig an rollen som Storbritanniens inofficiella popoch rockmuseum. Den anrika institutionen har organiserat välkuraterade utställningar om poplegender som Kylie Minogue, The Supremes och David Bowie. I motsats till dessa shower kan Their Mortal Remains inte bjuda på utmanande scendräkter eller musiker med scenutstrålning. Däremot innehåller berättelsen om Pink Floyd definitivt mer dramatik och innovativ musik än de föregående poputställningarna.

Syd myntade namnet

Nick Mason, Rick Wright och Roger Waters studerade arkitektur på Londons Regent Street Polytechnic. De startade ett band som lite halvdåligt spelade r & bcovers. När Waters vän Syd Barrett 1965 sällade sig till gruppen skedde en helomvändning. Syd var snygg, sjöng, lirade gitarr och myntade namnet Pink Floyd. Det var Syds förtjänst att Pink Floyd på The Piper at the Gates of Dawn (1967) redan lät som fullfjädrade psykedeliska proggrockare. Han komponerade nästan alla sånger och skrev dessutom två okonventionella hitsinglar. Ungdomsvänner och bandmedlemmar bekräftar i intervjuer att Syd var ovanligt begåvad och intelligent. Fast lite udda var han ju. Utan Syd skulle Pink Floyd inte ha existerat, säger Waters. De blev hippiefavoriter och husbandet på Londons legendariska underground klubb UFO. Men Syds experiment med LSD och andra droger krävde sin tribut. Hans känsliga psyke påverkades starkt av syran som ledde till personlighetsstörningar. Till slut stod han bara utflippad på scenen eller upprepade en enda not. Han avskedades 1968 och ersattes av en kamrat, gitarristen David Gilmour. Syd ägnade sig resten av livet åt måleri och ett av hans dystra verk visas här, men de flesta brände han upp.

I det första, alltför mörka utställningsutrymmet (1965–1972) har V & Amuseet i montrar fantasilöst samlat brev, svartvita fotografier, handskrivna sångtexter, hippa klädesplagg, enstaka instrument och färgglada konsertplanscher. Men det är berättelserna om Syds självförvållade och tragiska öde som berör mig mest.

Efter den korta Barrettepoken kännetecknades övergångsperioden av utdragna jam och luddiga texter. Kulminationen av denna fas formade sjätte studioplattan Meddle (1971). Ingen kunde då ha anat vad som gömde sig på månens mörka sida. The Dark Side of the Moon (1973) uppstod efter en lång och arbetsam mognadsprocess. Vi ser hur formgivaren Storm Thorgerson vaskade fram plattans ikoniska svarta omslag med ett vitt ljus som passerar genom ett prisma och delas upp i ett färgspektrum. Thorgersons designfirma Hipgnosis åstadkom alla bandets mest iögonfallande skivomslag.

Dödade dinosaurier

Det brukar heta att punkmusikens asteroidnedslag tog kål på rockdinosaurierna. Johnny Rotten bar en ttröja med texten ”I hate Pink Floyd”, men proggmusikens bästsäljande skräcködla fortsatte bara att växa. Efter Wish You Were Here (1975), vars koncept inspirerades av Barrett, fick många av Waters texter en politisk eller bitter underton. På Animals (1977) konvolut syns en gigantisk heliumfylld gris segla över Battersea Power Station, en bild som var svår att få till stånd.

Byggde murar

I det mest imposanta utställningsutrymmet konfronteras besökaren med ett antal av dessa monumentala svävande dekorer och rekvisita. En kopia av den vita muren som byggdes på scenen mellan bandet och konsertpubliken under turnén med The Wall finns också här. Men den alltmer diktatoriske Waters reste samtidigt en mur mellan sig själv och bandet. Han sparkade Wright under arbetet med rockmusikalen och bråkade även med Gilmour.

The Final Cut (1983) hade ett starkt antikrigsbudskap och måste nog betraktas som Waters soloprojekt. Därefter lämnade han bandet för gott. Till Waters förvåning och stora förtret återupplivade Gilmour och Mason Pink Floyd. De därpå följande grälen och rättegångarna går utställningen inte in på. Lite för stor uppmärksamhet ägnas A Momentary Lapse of Reason (1987) och Division Bell (1994), även om historierna om Thorgersons underfundiga skivomslag är mycket underhållande. Pink Floyd fortsatte att fylla enorma arenor medan Waters fick nöja sig med att spela i konsertsalar. Fansen kom uppenbarligen inte för de individuella musikernas skull. De ville höra varumärket Pink Floyd, med eller utan Waters.

Bob Geldof lyckades till välgören hetsgalan Live 8 i juli 2005 en sista gång återförena (och försona?) de fyra medlemmarna från den klassiska Floydkonstellationen (Richard Wright dog 2008). I utställningens sista sal, utrustad med en superb ljudanläggning, kan man på nytt uppleva uppträdandet. Their Mortal Remains är ett värdigt monument till en rockdinosaurie, även om denna ödla med färggranna fjädrar inte ska återupplivas.

Utställningen på Victoria & Albert Museum i London pågår till 1.10.