Rymdopera med kitschiga förtecken
●●Valerian and the City of a Thousand Planets Regi: Luc Besson. Manus: Besson, efter den tecknade serien av Pierre Cristin och Jean-Claude Mézières. Foto: Thierre Arbogast. I rollerna: Dane DeHaan, Cara Delevingne, Clive Owen, Rihanna, Ethan Hawke. I 2D och 3D.
Luc Besson har i intervju efter intervju berättat att Laureline, hjältinnan i Valerian and the City of Thousand Planets, var hans första förälskelse. Själv föll jag för Jane Fonda i Barbarella, detta utan att riktigt få grepp om hur puckad filmen egentligen var.
Och som det råkar sig har de två filmerna mycket gemensamt, inte minst estetiskt. Följaktligen kan man glömma de filosofiskt spetsade tongångarna à la Stanley Kubrick och Isaac Asimov. Här tar man ut svängarna så det står härliga till, om det så gäller karaktärsteckning eller intergalaktiska turer.
Talande är att man i den aptitretande öppningssekvensen håller sig till digitalt framkallade fantasifoster, rättare sagt ett naturfolk som lever i harmoni med sin omgivning och som i termer av teknologi och design för tankarna till Avatar-stuket.
Men förstås vill det sig inte bättre än att en katastrof väntar bakom knuten, signerad yttre makter. Vilket så småningom leder oss i riktning mot Alpha, ett rymdbaserat universum i sig.
Smältdegel
Här stöter vi för första gången på Valerian (Dane DeHaan, så hyvens i Chronicle, så platt i A Cure for Wellness) och agentkollegan Laureline (Cara Delevingne, från Paper Towns och Suicide Squad) som när de inte kivas med varandra försöker hålla ordning och reda i den intergalaktiska gemenskapen, en smältdegel om något.
Och arbetsuppgifter finns det gott om, nästan så den unga kärleken hamnar i skymundan. Inte bara låter den styrande klassen förstå att samhällsfreden nu är hotad, det gäller också att leta reda på en mystisk transformator – filmens MacGuffin – som alla vill åt.
Orsak nog att uppsöka en virtuell marknadsplats i ett parallellt universum och däremellan klämma åt konspiratoriska militärer – med en malplacerad Clive Owen i spetsen – som inte har något problem med att utplåna fredsälskande naturfolk.
Säga vad man vill om Valerian and the City of a Thousand Planets, men en grann karamell är det. Och med år sisådär 2700 i ryggen kan filmen stoltsera med ett karaktärsgalleri som får mjukisdjuren i Stjärnornas krig på fall, i synnerhet som Besson i likhet med George Lucas gärna skojar till det.
Saknar karisma
Till det kommer de närmast surrealistiska, visuella utsvävningarna som ackompanjeras av en i sanningens namn oortodox personalpolitik. Här har vi Ethan Hawke som fjollig sutenör och Rihanna som dansös med ett svårartat Liza Minnelli- och Cabaret-komplex.
Herbie Hancock, just det, agerar försvarsminister och ifall major Gibson verkar bekant är det för att han liknar Ola Rapace. Tammetusan, det ÄR Ola Rapace, oss lurar han inte.
Skämt åsido, ifall det här är en mix som låter lite väl vildvuxen så är det också det. I ”Valerian” finns gott om djärva idéer, något som till och med kunde kallas för en vision, men berättarmässigt är slutresultatet mera kitschigt än dramatiskt inbjudande.
Ögat vilar, visst, men inte sällan får man en känsla av att det är tomma tunnor som skramlar, speciellt som radarparet DeHaan & Delevingne saknar den karisma som en produktion av den här kalibern kräver.
Spektakel var ordet, detta på gott och ont.