Vissa av Forsmans värderingar är hopplöst föråldrade

SIBELIUS I KORPO Vi inser att HBL:s kulturredaktion under sommaren arbetar under högtryck för att hinna med och rapportera från olika vitt divergerande orter. Vi uppskattar förvisso att HBL sände en recensent till vår konsert i lördags och Folke Forsmans skrivelse ingick sedan i måndagens tidning (HBL 24.7).

Med tanke på att det under många år inte funnits någon HBL-rapportering om vår festival Sibelius i Korpo, hade det varit skäligt att Forsman skulle ha satt sig in i vår programpolitik, innan han grälade ned den utifrån ett enda konsertprogram.

Som konstnärlig ledare för sexton festivaler i följd har jag hållit på två viktiga riktlinjer: för det första har Sibelius verk uttryckligen komponerade i Korpo somrarna 1886 och 1887 fått speciellt mycket rum, och för det andra har Sibelius övriga verk med noggrannhet och variation varvats genom åren, så att stambesökare varje år skulle få höra något nytt. Genom åren har cirka 250 Sibelius-verk framförts, flera av dem i olika versioner. Musik av andra komponister har presenterats endast i begränsad grad.

Utgångspunkten för sommarens festival var Finland 100-firandet. Tre olika hela konsertprogram skulle få skapa en klingande fresk av finländsk musik från olika tider. Forsman hittade ingen helhet eller linje i lördagens konsertprogram – hur är det möjligt ...?

I vårt programblad fanns både textförfattare, eventuella opusnummer och dessutom kompositionsår med sträng noggrannhet angivna. Denna mängd av data kan se förvirrande ut, men vi hade inte velat lägga ut stora resurser på en onödigt påkostad ombrytning.

Inom ramen för lördagens konsert blickade man utgående från självständighetsförklaringen 100 år framåt (Ulf Långbackas nyskrivna festkantat 2017) samt i motsvarande grad bakåt – en klart avgränsad grupp med sånger från början eller mitten av 1800-talet framåt, komponerade av Bernhard Henrik Crusell, Fredrik Pacius och Karl Colllan. Denna planering borde lätt ha kunnat iakttas utifrån årtalen i vårt programblad.

Mot bakgrunden av denna hovsamma postklassiska musik och diskreta så kalllade Leipzig-romantik kom sedan premiären på Sibelius Kullervo 28 april 1892 som en bomb – musikens nyda- nande Kalevala-baserade idiom förde utvecklingen vidare med fart, inkluderande för den tiden modernt bruk av eolisk och dorisk modalitet etcetera. På lördagens konsert demonstrerades detta av uttryckligen Kullervos klagan som först i gruppen av Sibelius-sånger.

Missade Forsman verkligen alla dessa poänger? Inte var det nu väl så svårt att förstå?

Bland annat med tanke på professionella lyssnares otålighet (riktiga musikamatörer = musikälskare har i regel bättre tålamod) hade vi bara en enda Crusellsång, fastän de gärna hade fått vara sju. Crusell (1775–1838) är nämligen vår viktigaste komponist från början av 1800-talet, men hans musik är ganska illa försummad. Vissa lyssnare känner vagt till hans berömda klarinettkonserter, men många har aldrig hört någon av hans solosånger.

Inte utan aktning har man följt med Forsmans recensentgärning under flera decenniers tid. Men vissa av hans värderingar är tyvärr också hopplöst föråldrade – han grälar ner Oskar Merikantos härligt vitala romanser på ett sätt som var på modet under 1940–60-talet, då nysaklighetens antiromantiska hejdukar på allvar försökte röka ut belevade populärklassiska stycken av Frédéric Chopin och Merikanto.

Jag har under de tre senaste åren flera gånger spelat Merikantos duetter – alltid på förslag av sångarna, både professionella och studerande.