Svärtad vuxensaga från dagens Polen
Filmrecension Spår är ett djärvt och annorlunda mordmysterium som för tankarna till en skogstokig Miss Marple.
Regi: Agnieszka Holland och Kasia Adamik. Manus: Holland, Olga Tokarczuk. Foto: Jolanta Dylewska och Rafal Paradowski. I rollerna: Agnieszka Mandat-Grabka, Wiktor Zborowski, Jakub Gierzal, Patrycja Volny. Agnieszka Holland är en av de regissörer som på sistone trivts bäst i den lilla rutan, med tv-serier som Treme, The Affair och House of Cards på sitt konto. I Spår (Pokot) återvänder Holland till spelfilmformatet, detta samtidigt som hon har vägarna förbi gamla hemlandet Polen.
Här, i ett skogslandskap i söder, på gränsen till Tjeckien, möter vi Agnieszka Mandat-Grabkas lärarvikarie och djurvän som bor för sig själv, med hundarna Lea och Bialka som enda sällskap.
Det är den mest harmoniska av trior, men bakom husknuten hopar sig de mörka molnen. Först försvinner Lea och Bialka, till synes spårlöst. Sedan börjar huvuden falla även på andra håll, bland jägare, pälsfarma- re och kommunalpolitiska höjdare.
Ger inte upp
Där kyrkan, sedan gammalt en av stöttepelarna i det polska samhället, resonerar i termer av en människotyp som har en moralisk skyldighet att ”lägga jorden under sig”, fortsätter Janina Duszejko (MandatGrabka) sitt korståg till förmån för djuren och deras rättigheter.
Alltså är det inte så märkligt att Duszejko, som hon föredrar att kall- las, stämplas som värsta knäppgö- ken. Inte minst hos myndigheterna som på löpande band avfärdar hennes ”mordanklagelser” (på de fyrbenta).
I ett skede går hon så långt som att hävda att det är skogens djur som tagit livet av sina plågoandar!
Det bäddar för den mörkaste av vuxensagor, ett freudianskt spetsat mordmysterium som öser ur många olika källor. Är det inte den rävflicks- vänliga tematiken som stiger till ytan kommer man att tänka på en skogstokig version av miss Marple – låt sen vara att den brittiska nötknäpparen mig veterligen aldrig hade sex med tjeckiska skalbaggsentusiaster.
Besynnerlig
Inte heller kan man låta bli att – med tanke på de politiska kontroverser som dagens Polen gärna sysselsät- ter sig med – läsa in mycket annat mellan raderna.
Men med det inte sagt att Spår alltid inbjuder till nyktra och logiska tolkningar. Berättarmässigt är det här en rätt så besynnerlig sak, utrustad med en hjältinna (läs: såskopp) som vid sidan av de strikt ekologiska resonemangen även brinner för astrologi.
Men djärvt och annorlunda är det, även om det händer att man tycker lite synd om jägarkåren som i Hollands film framstår som ett synnerligen blodtörstigt släkte, värt det grymmaste av öden.
Hur som helst är Spår ett nöje för ögat, ett veritabelt mysterium som spolar de polska kolgruvorna till förmån för naturreservat värdiga Herrens hage-märkning. På slutet brinner även kyrkan, bara en sån sak.
Veckoslutets fjärde premiärfilm, rättare sagt en nypremiär, är Nagisa Oshimas Sinnenas rike. Det är en av den erotiska filmens grundbultar som på grund av sitt kontroversiella innehåll släpptes i Finland först 1992. Det är fråga om en restaurerad kopia.