Inga kottar i karburatorn här inte
Regi: John Fee Manus: Kiel Murray, Bob Peterson, Mike Rich. Röster, originalversionen: Owen Wilson, Cristela Alono, Chris Cooper. I 2D och 3D, även på svenska och finska. Bilar (Cars) tillhör inte nödvändigtvis pole position–kandidaterna i Pixar-stallet, men det beror kanske mera på den skyhöga ambitionsnivån i övrigt än på nåt annat. För visst var den söt och sympatisk, John Lasseters pojkrumsfavorit.
Detsamma kan man inte säga om uppföljaren där det blev lite väl stökigt och mekaniskt. I den rafflande öppningssekvensen, förlagd till en oljeplattform i Östersjön, presenterades ju ett regelrätt James Bondscenario, ve och fasa.
Men skam den som ger sig. I det nu aktuella tredje albumet lossnar det återigen, mycket tack vare det att man här återvänder till rötterna, till det småstadsbonniga och klädsamt rostiga.
Inledningsvis ställs vår hjälte, gamla bekanta Blixten McQueen (med en stämma lånad av Owen Wilson), mot ny generation av åkdon. Och innan man vet ordet av är Blixten något av en föredetting, en förlorare som i ett desperat försök att hålla jämna steg med ungtuppen Jackson Storm kraschar så det står härliga till.
Plåtskadorna är en sak, den demo- lerade självkänslan en annan. Tur i oturen är att Blixten stöter på en välsituerad sponsor som ställer upp med simulatorer och annat snofsigt.
Men det är inget för en kärra av den gamla stammen varpå Blixten McQueen, nu assisterad av sparringpartnern och teknikern Cruz Ramirez, styr mot vischan. Och se, plötsligt får filmen, och filmserien, luft under vingarna.
Inte bara trollar regissören John Fee och hans depåteam fram de tjusigaste av miljöer, allt från sömniga småstäder till leriga skrotrallybanor där tiden liksom stannat. Även dramatiskt slår hjärtat.
Tänker inte minst på arvet efter legendaren Hudson Hornet, som på förekommen anledning figurerar blott i nostalgiska tillbakablickar (Bruce SpringsteensGlory Days har sällan suttit så här bra).
Imponerande animation
Till saken hör att den hjärtskärande mentor och adept–tematiken inte sätter stopp vid Blixten McQueen, nej. I det på riktigt spännande finalpasset får även tjejerna, rättare sagt fröken Ramirez, en chans att visa vad de går för.
Hur charmigt som helst, även om man som kritiker (och tråkmåns) förstås kan hävda att Pixar här tenderar att vrida klockan bakåt – något som förvisso inte gäller för själva animationsarbetet. Bättre än så här blir det knappast, inte för en sekund tvivlar man på att bilskrällena är levande varelser. Plus att biltävlingarna iscensätts på ett sätt som får allehanda Formel 1-sändningar att blekna och vittra sönder.