Komiskdramatisk sommarteater
Regi och manus: Hannaleena Hauru. Foto: Jan-Niclas Janson. I rollerna: Inka Haapamäki, Rosa Honkonen, Santeri Helinheimo Mäntylä, Tiitus Rantala, Peter Kanerva.
Under sommaren har vi begåvats med ett antal inhemska indieproduktioner, en i sanningens namn rätt så anspråkslös församling. Det gäller för övrigt också för Hannaleena HaurusLauri Mäntyvaaras tjocka fransar (Lauri Mäntyvaaran tuheet ripset), en dramakomedi där ung kärlek skakar tass med den nya sköna medborgaraktivismen.
Därav den rafflande öppningssekvensen med handlingen förlagd till en bröllopsfest i fager skärgårdsmiljö. Det är när brudbuketten flyger som Satu (Inka Haapamäki) och Heidi (Rosa Honkonen), filmens självutnämnda moralpoliser, passar på att kidnappa brudgummen – i protest mot det ”kommersialiserade” kärlekskonceptet som tenderar att köra över äkta känslor, ungefär så.
Betydligt knepigare blir det när Heidi i sin tur faller för hockeylöftet Lauri Mäntyvaara (Tiitus Rantala), i synnerhet som Lauris mor än mån om att inga flicksnärtor ska sätta stopp för de långtgående NHL-planerna (förstås finns linslusen Juhani Tamminen med på ett hörn).
Och för att ytterligare rådda till det florerar rykten enligt vilka Lauri under en kryssning skulle ha våldfört sig på en annan ung kvinna.
Faller platt
Men än sen då? Allt det här iscensätts med en dramatisk pregnans som hämtad ur Salatut elämät-lägret, eventuellt korsat med Lovemilla. Det banalt tonårsromantiska får sällskap av vildvuxna drömsekvenser och en av allt att döma satirisk agenda.
På den sistnämnda punkten introducerar regissören och manusförfattaren Hannaleena Hauru en skandinavisk ”geishaskola” ämnad att omvandla oskuldsfulla unga kvinnor till attraktiva byten.
Okej, vi fattar, vi är inte fullt så korkade. Och det om något är orsak nog att lämna Lauri Mäntyvaara och hans fransar åt sitt öde.
Drömsekvenserna till trots är det här en mardröm från början till slut, en halvmesyr vars spelfilmsambitioner faller platt till marken. Tack och adjö.