Tjajkovskij med stora känslor och sköna linjer
Bolsjojteaterns musikaliska nivå är sagolikt hög under ledning av chefsdirigenten Tugan Sokhiev. I Nyslott framförde man för Putin och övriga gäster Tjajkovskijs intima och naiva men varma Jolanta, med musik som strålar av ett inre ljus.
År 1891 beställde Mariinskijteatern en balett och en opera som skulle spelas upp tillsammans. Tjajkovskij kvitterade med Nötknäpparen och Jolanta. Då anade ingen att de skulle bli den bara något över 50 år gamle tonsättarens sista sceniska verk. Efter dessa och före sitt påstådda självmord skrev Tjajkovskij inte så mycket mer än Symphonie Pathétique.
Vid uruppförandet föredrog man operan framom baletten och i Ryssland har operan bevarat sin popularitet. Nötknäpparen har sedermera älskats av hela världen, medan man i väst har förhållit sig med reservation till Jolanta. I Finland gavs den senast i början av förra seklet. Orsaken är det mångtydiga librettot.
Brodern Modest skrev texten utifrån ett versdrama av den danske författaren Henrik Hertz. Det handlar om kungadottern Jolanta som är blind och omedveten om det. Hennes far kräver att alla som tjänar i hushållet leker med i elakt spel. Ingen får tala om ljus och om vad det innebär att se. Dottern växer upp som något av en drivhusplanta.
En morisk läkare tillkallas för att bota henne men han kräver att hon måste få veta att hon är blind och vilja bli botad. Läkaren betonar sambandet mellan det psykiska och det somatiska. Via en kärlekshistoria får hon lust och mod att undergå behandling och operan slutar med en hymn till ljuset och naturens visuella skönhet.
Ämnet är lite konstgjort men det kan också tolkas på olika intressanta sätt. Peter Sellars, som regisserat operan på Teatro Real, operafestivalens andra gästspelskompani, hävdar att det är en nästan stalinsk berättelse om hur ett helt samhälle tvingas tro på en enda sanning. Därmed förlorar operan en del av sin poesi. I Bolsjojs nuvarande tolkning är den poetiska symboliken kärnan i operan. Regin ser handlingen som en ung kvinnas emotionella uppvaknande till uppskattning av världen omkring henne.
Känsligt stiliserad tolkning
Bolsjoj har alltid haft Jolanta på repertoaren och deras föregående ver- sion från 1997 som finns på dvd är mycket traditionell. Till Nyslott kommer teatern med en känsligt stiliserad tolkning. Regissören Sergej Zjenovatj och scenografen Alexander Borovskij har delat upp scenen i två lika delar. Den ena är mörk, där lever Jolanta, och den andra är ljus, där lever alla andra.
Handlingen spelas upp ganska sparsamt, nästan konsertant och egentligen enbart med symboliska gester, men det är gripande att se hur Jolanta bara hör det som alla andra upplever också visuellt och hur hon via sin älskare Vaudémont börjar fatta att någonting saknas i hennes värld. Till slut vill Jolanta se och då tillfrisknar hon. Det sker med en slagkraftig gest, då ett svart flor som ligger över hennes rum lyfts bort.
Tjajkovskijs musik är emotionellt laddad med ett starkt inre ljus. Den är melodiskt skön och innehåller några örhängen som nästan når upp till hans bästa. Bolsjojs orkester spelar med härligaste klang, inte minst stråkarna, och Bolsjojs briljante musikchef Tugan Sokhiev bjöd på stora känslor och sköna linjer.
I den ungdomliga ensemblen lyste speciellt Jekaterina Morozova som Jolanta. Många minns henne från Mirjam Helin-tävlingen där hon fick andra pris. Och hon har bara blivit bättre sedan dess.
De två unga älskarna sjöng både snyggt och praktfullt, Konstantin Sjusjakov (Robert) med märgig baryton och Dmitro Popov (Vaudémont) med en mycket angenäm tenor. Det störde ju inte heller att de båda ser bra ut på scenen.
Basarian som sjungs av kung René av Provence är väl operans mest kända nummer och Pjotr Migunov sjöng någorlunda stiligt. Den moriske läkaren Ibn Hakia, eller hur hans namn nu skall translittereras från arabiska via danska och ryska till svenska, sjöngs med imponerande auktoritet av Eltjin Azizov.
Med hänvisning till det historiska uruppförandet började föreställningen med en orkestersvit ur Nötknäpparen som beskrev Jolantas känslor i en värld utan ljus. Helt naturligt gled musiken över i operan som sedan avbröts ungefär halvvägs för en paus. Föreställningen togs emot med stående ovationer. Visst är storyn lite naiv, men så här tolkad gick den direkt hem hos den inte riktigt fulltaliga publiken.
Läcker Eugen Onegin konsertant
De som tyckte det var synd att Bolsjoj gav Eugen Onegin konsertant fick nog lov att ändra åsikt. Operan är ju mer än bekant och de små gester som sångarna gjorde var mer än tillräckliga för inlevelsen. Man fick koncentrera sig på det musikaliska utförandet som hade drömkvalitet. Bolsjojs stråkar är härligt intensiva och maestro Tugan Sokhievs frasering kunde inte vara bättre.
Anna Netjajevas Tatiana klingade utsökt och hela hennes väsen utstrålade en överkänslig varm ung kvinna. Igor Golovatenko sjöng en kraftfull Jevgenij som man märkligt nog tyckte lite mindre synd om. Däremot hade Bogdan Volkovs Lenskij säkert allas sympati. Jag vet inte när jag hört en så vackert nyanserad Lenskijs aria. Även birollerna var väl besatta: Vj atjeslav Potjapskijs distingerade Gremin och Stanislav Mostovojs snygga Triquet. I några mindre roller lovade den georgiske basen Goderdzi Janelidze gott för framtiden.
Förhoppningsvis fylls de sista föreställningarna efter Putin till sista plats, nu då det nu en gång bjuds tillfälle att höra en av världens stora operaensembler utan långa resor.