Kaoset vi delar
Simhallen i Jakobstad har sommarstängt. Därför gjorde jag en utflykt till grannstaden, där simhallen inte bara är öppen utan också har två bassänger utomhus. Tänk, att kunna simma och sola på samma gång, utan att bli blå om läpparna.
Damerna på vattenlöpningen har olika kreativa lösningar för att inte bli blöta i håret. En har en vacker mössa med svarta paljetter som glittrar dramatiskt i solskenet. En annan har ett brett hårband, vitt med blått mönster. En tredje har förvisso ingen huvudbonad, men däremot bluetooth och läppstift. Och där trampar de på i en förvånansvärt synkroniserad takt.
Simhallen är som ett finländskt mikrokosmos. Jag läste i en skämtsam guide för nyblivna finländare, att Finland hör till EU och följer dess lagstiftning till 120 %. Finländarna verkar älska ordning. Gärna så mycket ordning att en varken behöver kommunicera eller kompromissa. Var och en simmar på sin anvisade bana. Motionssimmare, snabba motionssimmare, vattenlöpare. Ett plakat visar simriktningen. Kanske möts blickar, någon hälsar, men för det mesta simmar alla på som om de vore ensamma, med blicken i horisonten.
Mitt i det välordnade sommarnöjet fick jag se Amir, i andra ändan av den stora bassängen. Jag blev glad att se honom, han såg ut att må bra. Jag noterade att han kunde stödja på sin fot nu. På något sätt hade han skadat den på vägen till Finland, jag förstod inte riktigt hur. Jag har hört att fötterna ofta blir utslitna av de långa flyktvägarna.
Det välordnade sommarnöjet var plötsligt inte så välordnat längre. Jag undrade om Amir hade fått besked om asyl ännu. Jag undrade hur det var med hans familj, om de kommit sig till den turkiska ambassaden eller inte. Om de över huvud taget var vid liv. Men han såg obekymrad ut, som om hans värld inte vilken dag som helst kunde slås i spillror. Kanske det är en överlevnadsfråga, att förmå ta en dag i taget, att tillåta sig att vara glad för stunden. Annars skulle kanske livet bli outhärdligt i en situation som hans.
Mellan simtagen tänkte jag på vilka andra människoöden som fanns i bassängen, inklusive mitt eget. Så oordnat allting i själva verket är. Och trots att det är skönt att ibland inte se längre än ytan – ett tiotal glada motionärer på ett friluftsbad – är det också skönt att dela liv. Även om det ofta medför en medvetenhet om att livet inte är så ordnat som en skulle önska. En förebild i den toleransträningen är Jesus Kristus, som gick all in i det kaos som är mänskligt liv. Han inte bara led med, utan grep in.
Just i dag lyser solen och just nu har Amir ett leende på läpparna. Vi moikkar och vinkar.