En vecka med tackorna
Aldrig har det varit så populärt att betala för att ta hand om får på semestern. Hundratals finländare har ansökt om att vara fåraherde i den natursköna nationalparken Kolovesi i Södra Savolax.
MUMS! Tackorna vet att det finns något väldigt gott i hinken. Kati Honkanen delar ut godbitarna.
Kati Honkanen och Antti Kukkonen har inte en egen sommarstuga. De två senaste somrarna har de rest till avlägsna platser i Finland för att vakta får. För Forststyrelsen, som organiserar fåraherdeveckorna, är det här en bra sak. Fåren behövs i nationalparkerna, och människorna behövs i de gamla gårdarna och torpen.
Fjorton finullsfår ligger och vilar i hagen. När människorna närmar sig stiger fåren upp och buffar huvudena genom inhägnaden. De modigaste i flocken vill bli kliade och klappade. Helsingforsbon Kati Honkanen, fåraherde för en vecka, tar hinken med nyttiga godsaker och går in i fållan.
– Såret ser ut att ha läkts, säger hon belåtet efter att ha synat huvudet på ett av fåren.
Hon tror att det kan ha uppkommit efter att tackorna stångats lätt med varandra. Att se till att fåren mår bra är en del av det frivilliga herdejobbet. Maten sköter fåren själva, för den växer färdigt på marken.
Kati Honkanen är van vid lanthushållning. Hon jobbade tidigare på Fallkulla gård i Helsingfors där det bland annat fanns kor, getter, grisar, får och ankor.
När fåren får syn på hinken flockas de runt Honkanen och maken Antti Kukkonen. Alla vill mumsa på godbitarna med de livsviktiga mineralerna. Efteråt går några tackor med på att få en kram, eller att en kind trycks mot den mjuka ullen.
Fållan ligger precis invid det gula trähuset från 1914. Huhtiniemi gård var en gång en bondgård. Här övernattar paret med hundarna Pena och Ilpo. Platsen är ensligt belägen, det finns alltså inga skränande sommarstugegrannar eller båtmotorer som river genom tystnaden. Inne i Kolovesi nationalpark är det nämligen förbjudet med motordrivna båtar.
Här lever man enkelt och avstres sat, men med vissa moderna hjälpmedel. Solcellerna på taket alstrar tillräckligt med el för att ladda en telefon medan kylskåpet och kokplattan går på gas. Vatten finns i brunnen, men måste kokas innan det dricks.
– Jag har inte tänkt på jobbet speciellt mycket sedan jag kom hit, säger Antti Kukkonen som hemma jobbar som postiljon och är delägare i en bar.
– I går betraktade vi fårflocken från fönstret medan vi badade bastu, säger Kati Honkanen.
Än har det inte blivit något bastudopp i sjön.
– Det sägs att vattnet i sjöarna är varmt. Det är det inte! Jag badade i Finland senast då jag var kanske tio år, säger han.
Huhtiniemi gård har både en ka not och en roddbåt. Den som ror ut har faktiskt en reell chans för att få syn på en av Saimens 360 saimenvikare som lever bland annat här i Kolovesi.
Asketiskt nöje
Paret HonkanenKukkonen var ett av många som anmälde sig till Forststyrelsens herdeveckor som i år var rekordpopulära. 4 757 personer anmälde sig och hoppades på att vinna lotteriet. Vinsten är en vecka i en nationalpark eller på ett naturskönt område.
– I år blev jag blev uppringd av personer som var uppgivna för att de missat anmälningsveckan, en till och med grät för att hen var så besviken, säger Sanna-Kaisa Rautio som är specialplanerare på Forststyrelsen.
Helt gratis är herdeveckorna inte, gästerna betalar några hundralappar för att bo i ett av Forststyrelsens gamla torp eller gårdar. Vad är det som får folk att betala för att ta hand om får? – En del av stugorna är asketiska, de har varken el eller vatten. Då du bor där ute handlar tillvaron om praktiska frågor. Det är något från urminnes tider som berör oss. Kanske man går och bär på en längtan om att uppleva en retreat i naturen, säger SannaKaisa Rautio.
Kati och Antti ville så gärna uppleva fårsemestern på nytt att de anmälde sitt intresse till samtliga av Forststyrelsens stugor där man får ha hundar. En av hennes kolleger, som också anmälde sig på nytt, drog en nitlott.
– Vi hade väl egentligen tur. Ock
så i fjol blev vi utvalda till fåraherdeveckorna. Då var vi en vecka i Neitvuori, säger Kati Honkanen.
I år var det Kolovesi nationalpark som fick flest ansökningar bland herde-resmålen. Hela 638 personer konkurrerade om femton herdeveckor i nationalparken.
– Många har hört talas om den och lockas kanske av chansen för att få syn på en saimenvikare. Det är en vacker och förtjusande plats. Dessutom kommer man ända fram med bil, säger Rautio.
Räddar rikt landskap
Herdeveckorna har varit en god sak för Forststyrelsen. När fåren betar håller de Finlands hotade kulturlandskap, däribland ängar och skogsbeten, öppna och ljusa. Då frodas späda och korta växter som annars skulle få svårt att överleva. I hela södra Finland är det växter som liten blåklocka, ängsnejlika och smultron.
Innan Forststyrelsen tog hjälp av fåren skördade man växterna och samlade upp dem. Fördelen med fåren är att de sköter alla arbetsmoment.
Trots att fåren gör ett viktigt jobb behöver de mänsklig omvårdnad, någon som räknar dem, ger dem vatten, ringer ägaren om ett får är sjukt eller skadat. Därför kom man på Forststyrelsen på idén om att inkvartera fårskötare i sina tomma stugor.
Pengarna som kommer in från herdarna för hyra använder Forststyrelsen sedan till att sköta om de här stugorna och till annan naturvård.
På Forststyrelsen ser man det också som att herdeveckorna främjar folks förhållande till naturen, att det gör dem än mer positiva till naturskydd.
Det är bondeparet Hanna Niskanen och Jussi Pesonen från Tiisanmäki gård som “lånat ut” sina finska finullsfår till herdeveckorna i Kolovesi. Fortstyrelsen får tillgång till fåren genom att göra ett avtal om betesmark. Fårfarmaren får då rätt att använda statens betesmark.
“Fåren gör inte saker på ditt sätt”
I regel ska herden räkna sina får varje dag. Hen ska också ge dem färskt vatten och städa hon. När fåren betat klart i en fålla ska de flyttas till nästa.
– Folk kommer hit uttryckligen för att ta hand om djuren. Det känns tryggt att lämna dem med herdarna och att veta att fåren är till glädje
för personer i alla åldrar, säger Hanna Niskanen.
Paret Niskanen-Pesonen har sammanlagt 200 tackor, baggar och lamm.
– Alla mår bra av att vara i naturen. Det finns undersökningar som visat att blodtrycket sjunker då du är ute i skogen.
Hanna Niskanen har vuxit upp i en stad och först i vuxen ålder flyttat till en bondgård. Hon har lärt sig att får är lugna till sin natur.
– Om du är orolig till sinnes förnimmer fåret det och vill inte komma nära dig. Det tvingar dig att fokusera på nuet. Du vinner inte djurens förtroende genom att försöka tvinga dem. Fåren gör inte saker på ditt sätt, utan det blir du som gör saker på deras sätt.
Hittills har inget får smitit medan herdarna Kati och Antti tagit hand om dem. Men det finns alltid en möjlighet att ett får rymmer.
– Vi råder herdarna att först höra av sig till oss så att vi kan bedöma hur akut det är. Man kan breda ut armarna och lugnt försöka få dem att gå in i fållan igen. Får är flockdjur, och om de kommer ifrån varandra blir de ängsliga, säger Jussi Pesonen.
En hink med fårgodis kan också fungera bra som lockbete.
Ett annat osannolikt, men ändå fullt möjligt scenario är hotet från lodjur, som det finns gott om i trakten. En och annan björn kan det också finnas.
– En gång var det ett lodjur som betraktade vår gård på avstånd, säger Jussi Pesonen.