Flyktingarna är asylpolitikens verkliga offer, inte tjänstemännen

Medierna har under den sista tiden valt att intressera sig för hur det ”känns för de ansvariga på Migrationsverket” att få kritik. I olika intervjuer har både Päivi Nerg, Jaana Vuorio och dessutom inrikesminister Paula Risikko tillåtits utnyttja en välbekant härskarteknik – att göra sig till ett offer. Men för alla vakna finländare blir det uppenbart att det i den mardrömslika tillvaro som skapats genom regeringens asylpolitik finns verkliga offer – och det är inte de ansvariga tjänstemännen och politikerna.

Migris offer, de många asylsökande som felaktigt görs papperslösa, når allt mer sällan över nyhetströskeln. Den man som efter lång tid i förvar utvecklat svåra psykiska problem med bland annat psykoser och självmordsförsök och som avvisades mot läkares rekommendation misshandlades för några dagar sedan i Bagdad. Han återhämtar sig nu efter kidnappningsförsöket, gömd i Bagdad. I Finland har mannen en treårig son. Vilken av Migris tjänstemän vill i framtiden förklara för sonen hur det gick för hans pappa? Vilken politiker intresserar sig för ännu ett ”enskilt fall”?

Det är inte jag som finländare som är det största offret, men också jag kan berätta hur det känns. Jag kan berätta hur det känns att läsa asylbeslut efter asylbeslut där Migri konstaterar att den ofattbart grymma bakgrundsberättelsen den asylsökande lämnar är sann, men att man ändå inte beviljar asyl.

Jag kan berätta hur det känns att höra hur den unga kvinnan som ska avvisas tillbaka till sina förföljare i Irak mår i förvaret. Jag kan berätta hur det känns att skicka sakliga mejl till både president, politiker och tjänstemän och varje gång få standardsvar där man flyr ansvaret för de här människornas liv.

Jag kan berätta hur kusligt det känns att inse att samma mekanismer nu är i gång som under massövergreppen på de mänskliga rättigheterna jag läst om i historieböckerna. Tjänstemännen följer bara order. Den rasistiska politiska agendan drabbar oerhört många i Finland nu, på fasansfulla sätt som den som inte är berörd knappast kan ta in.

Jag ser nu det rättssäkra och hederliga Finland jag trodde mig känna totalt demoleras. Jag känner en djup förtvivlan och vrede i en skala jag aldrig tidigare känt. Det känns som att jag skulle vilja skicka mejl till de ansvariga politikerna och tjänstemännen med lika grova tillmälen som människor som engagerar sig för mänskliga rättigheter får sig tillsända i dag. I stället skriver jag ännu ett artigt och tydligt

Nerg, Vuorio och Risikko har, till skillnad från de asylsökande, makt att välja hur de vill leva – och om andra ska få göra det.

mejl om att Migris verksamhet bör granskas oberoende och skyndsamt.

Jag berättar om att vi som kommit de asylsökande nära tydligt kan se att rättsövergreppen är satta i system, att det inte är fråga om enskilda fall. Jag berättar vad jag tycker om att man nekar Jussi Halla-aho plats i regeringen, men behåller hans invandringspolitiska program. Jag vädjar till dem att lyssna till sitt samvete, att komma ihåg att de kommer att behöva leva med vad de har gjort.

Också de här till synes samvetslösa människorna kommer att bli gamla en dag. Jag hoppas att de senast på ålderdomshemmet inser omfattningen av lidandet de orsakat. Kanske gör de det med hjälp av en manlig närvårdare med invandrarbakgrund. År 2017 var han tre år gammal och miste sin pappa genom att Finland kallblodigt skickade honom tillbaka i händerna på dem som förföljt honom.

Nerg, Vuorio och Risikko har, till skillnad från de asylsökande, makt att välja hur de vill leva – och om andra ska få göra det. De kan välja att bli en visselblåsare som genom sitt kurage konkret räddar liv – och sitt eget anseende. Det är dags för de verkliga offren att få upprättelse. LINA TEIR Kristinestad