Min favoritplats

De flesta av oss har väl en favoritplats, ett ställe där man kan slappna av, vila sig, för ett ögonblick glömma vardagens alla bestyr och bekymmer. Det kan vara en stol, en soffa, kanske en sommarklippa. Jag har åtminstone en, fast den är bara tillgänglig den ljusa årstiden.

Det är min lätta och bekväma vilstol på verandan till mitt sommarhus. Verandan är vänd mot öster så där är morgonsol, men det är inte huvudsaken, det är utsikten som är det. Den är vidöppen mot havet, bara några fågelskär är i vägen för oändligheten.

Utsikten är inte statisk och enformig, tvärtom. Ute till havs finns fyra farleder in till Helsingfors. Längst ute kan jag den här årstiden se alla de stora turistkryssarna när de kommer till och från staden. De är fler för varje år och det gläder mig, det betyder inkomster för staden och stabilt skatteöre för mig.

Inåt finns sedan två farleder som huvudsakligen trafikeras av Sverigefärjorna. Vid riktigt vackert väder kommer de längs den inre av dem, på en kilometers avstånd, en ståtlig syn, jag tycker de blir allt större. Längst inne, nästan fast i vår strand finns stakafaret, så kallat för att det är kantat av grynnor och stenar och väl utstakat. Där åker all världens småbåtar, och större också, av och an, i synnerhet under veckosluten. Jag behöver inte gå på någon båtmässa, jag har allt utanför mig.

Nere vid stranden framför mig finns en liten vik och den är sjöfåglarnas favoritvik. Där kommer storskraken med fem ungar och småskraken med femton och jagar och fiskar. Där är det ordning och disciplin, mamman behöver bara vara skarp i tonen så simmar alla ungar i givakt. Annat är det i ejderflocken som ligger litet längre ut, där virrar ungarna hur som helst och råkar ibland illa ut för de stora och glupska trutarna.

Där finns också andra fågelöden. Nu vet jag att det stämmer att svanar inte skaffar sig en ny partner om den ena omkommer. Vi har under några år haft en ensam svan i viken, änka eller änkling. Längre ut, på en kilometers avstånd, finns ett fågelskär som för några år sedan invaderades av skarvar, vilket har förargat mig. Nu är det bättre, ett helt gäng havsörnar har hittat ett gott smörgåsbord, jag kan varje dag se dem flyga dit och ta för sig. Skarvantalet har minskat drastiskt.

Så ni kan se varför jag trivs i min stol. Faktiskt, om jag nu nödvändigtvis ska dö någon gång så vill jag göra det i den stolen. Bara fridsamt somna in och sova, länge, länge ...