Den tusenåriga isen finns snart inte längre
Den eviga tjälen i Sibiren håller på att tina. Isen som forskaren Nikita Zimov står intill är ungefär 25 000 år gammal. Det är en del av permafrosten, som har blottats i strandbanken vid Kolymafloden i nordöstra Sibirien. Klimatförändringen framskrider my
Det blåser kallt från Ishavet. Solen syns genom ett molndis, det är ungefär tio grader varmt. Högsommar i nordöstra Sibirien.
Tioårige Aisel Nenakerov tittar på fotografen Lotta Härdelins och mina fleece- och vindtygsjackor.
– Varför har ni så mycket kläder på er? Det är ju varmt, säger han, själv klädd i jeans, en ärmlös väst och en tunn tröja.
Vi står på en bakgård och tittar på hans kompisar som övar parkour. De hoppar spänstigt fram och tillbaka över taken till rostiga gamla skjul, containrar och garage. Ibland gör de språng på flera meter. Klädda i jeans, munkjackor och kamouflagebyxor liknar de vilka västerländska ungdomar som helst – ett pojkgäng av jukagirer, evenker, ryssar och belarusier. Befolkningen i Sibirien är ofta en etnisk blandning av ursprungsfolk och inflyttare.
Klockan är åtta på kvällen och det är alldeles ljust. Vi befinner oss på världens tak – närmare bestämt i Tjerskij. En rysk hamnstad vid övre Kolymafloden cirka hundrafemtio kilometer söder om Ishavet där solen aldrig går ner på sommaren. Polcirkeln ligger under oss, Moskva åtta tidszoner bort, på andra sidan en gigantisk landmassa flera gånger större än hela Europa.
– Det är så kul att hoppa. Jag tycker om vår stad, jag vill stanna här i Tjerskij. Min dröm är att bli polis precis som min farbror. Min morfar var förresten den första författaren på jukagiriska! säger Aisels tolvårige kompis Alvei Kurilov.
Pojkarna pratar som kvarnar, det är nästan omöjligt att sticka in några frågor. Både Aisel och Alvei är jukagirer. Det är ett ursprungsfolk på knappt 1 600 personer som bor längs den sibiriska floden Kolyma.
Jukagirerna, evenkerna och flera andra sibiriska ursprungsfolk har överlevt rysk kolonisation, epidemier och assimilering. Men nu står de inför ett problem som är nytt i deras historia: Klimatförändring.
I Ryssland, världens geografiskt största land, är över sextio procent av landets yta täckt av permafrost. På den frusna marken går det att bygga vägar och hus, frusna floder är ofta de enda farbara vägarna vintertid och alla levande varelser i naturen är anpassade till ett liv på evig tjäle.
Men nu håller den på att tina. Det innebär att staden Tjerskij kanske inte kommer att finnas längre om femtio år. Och inte bara Tjerskij – frågan är vad som ska hända med ursprungsfolken som till exempel jukagirerna vars kultur är knuten till renskötsel, fiske och jakt.
Under sovjettiden var Tjerskij en knutpunkt, perfekt placerad mellan Kolymafloden och Ishavet. Båtar och pråmar lade till från både norr och söder och flygplan från Jakutsk landade varje dag på den asfalttäckta flygplatsen. I dag har invånarantalet rasat från 11 000 till drygt 2 000 och en stor del av husen ligger i ruiner med svarta, gapande fönster, sneda väggar och infallna tak. Flygplatsen är en sandplan och planen går bara två gånger i veckan.
Ungefär tjugo procent av husen har under de senaste två decennierna blivit obeboeliga. Husen får sprickor då fundamenten ger vika under den sjunkande marken, de blir snedare för varje år och faller till sist ihop.
Problemet i sig är inte nytt. I Sibirien ska hus byggas på pelare – annars får deras värme den frusna marken att smälta och sjunka ner. Det nya är att klimatförändringen får permafrosten att smälta helt oberoende av människans mått och steg.
Alvei, Aisel och deras kompisar är inte så engagerade i permafrosten. De anser att det finns andra, betydligt större problem i Tjerskij.
– Vi har ingen biograf som kan visa 3D-filmer här, konstaterar Aisel. Och så har vi bara en enda restaurang. Den är väldigt dyr.
Alvei Kurilov bjuder oss hem till sig. Han bor i ett höghus tillsammans med sin mamma och sju syskon och han presenterar oss stolt redan då vi går uppför trappan.
– Mamma! Jag har gäster! Turister! ropar han så det ekar i det slitna trapphuset.
Alveis mamma, Tjendilada Kurilova, är 47 år gammal och jobbar på hembygdsmuseet. Hon ser en tydlig skillnad i klimatet i jämförelse med hur det brukade vara för femton, tjugo år sedan.
– Vi har fått mycket varmare och kortare vintrar. Snön smälter tidigt och det blir grönt. Nu för tiden byter vi till vårkläder redan i april, förr var det fortfarande vinter då. Tidigare hade vi långa vinterperioder med –45°C, –47°C-grader, nu har det blivit mycket varmare och samtidigt blåser det mer. I min hemby Andrusjkina har de börjat odla vattenmelon i växthus om somrarna, konstaterar Tjendalida Kurilova.
Hennes jukagiriska hemby ligger på ungefär 450 kilometers avstånd från Tjerskij. Nu för tiden är den så gott som oåtkomlig större delen av året. Den har omgivits av så kallade termokarstsjöar som uppstår när permafrosten smälter och är omfluten av vatten vår, sommar och höst.
Vintertid går det att köra bil dit så fort vintervägen på den frusna floden öppnas. Problemet är att säsongen hela tiden blir kortare.
– Förr hade vi vintervägar från slutet av december till början av maj, ungefär fyra månader. Nu fryser det tillräckligt hårt först i februari och man kan bara köra till slutet av april. Varje år förkortas säsongen. Man får skynda sig om man ska hinna åka dit och hälsa på sina släktingar. De är ofta utan löner i månader eftersom pengarna måste föras dit i form av kontanter, säger Tjendalida.
Tillsammans med sina barn var hon tvungen att flytta från sitt gamla hus i Tjerskij år 2000. Huset sjönk allt djupare ner i marken och samtliga invånare evakuerades. Två veckor efter flytten rasade huset ihop.
Permafrosten kommer att tina, det kan vi inte längre stoppa. Frågan är hur snabbt det kommer att gå, säger permafrostforskaren Nikita Zimov.
Han rattar vant sin fyrhjulsdrivna jeep över den gropiga sandvägen. Vi åker till en liten sjö i närheten, en termokarstsjö som har uppstått då permafrosten tinar. Det finns miljontals av dem i nordöstra Sibirien,
som från luften är alldeles fläckigt av sjöar.
De här sjöarna ligger på frusen mark som är mycket rik på tiotusentals år gammalt organiskt material. När isen smälter frigörs stora mängder växthusgaser. En av de första forskare som började publicera artiklar om sambandet mellan smältande permafrost och utsläpp av växthusgas är Sergej Zimov, Nikita Zimovs far. Han leder Nordöstra forskningsstationen utanför Tjerskij, Rysslands mest framstående när det gäller forskning i permafrost.
Dess historia är osannolik. Egentligen borde den här forskningsstationen bestå av övergivna ruckel och urblåsta hus, precis som stora delar av staden Tjerskij cirka fem kilometer bort. Men den inte bara lever och blomstrar – den tillhör världens mest framstående arktiska forskningsstationer, tillsammans med forskningsstationen Toolik i Alaska och Abisko naturvetenskapliga i Kiruna.
I början av 1990-talet när Sovjetunionen hade fallit samman fick Sergej Zimov beskedet av Ryska vetenskapsakademin att han skulle överge stationen och åka hem till Vladivostok. Det fanns inte längre några pengar för att upprätthålla den – Sovjetunionen hade fallit och det nya, självständiga Ryssland hade inte resurser att satsa på forskning.
Men Zimov hade andra planer. Redan under 1980-talet såg han att Sovjetunionen låg på sitt yttersta och han hade i god tid lagt upp lager av bland annat bränslereserver. När kommunistväldet brakade samman åkte han inte hem. I stället utnyttjade han det faktum att järnridån hade försvunnit och började resa utomlands på konferenser. Han lyckades snabbt hitta samarbetspartner, framför allt i USA och senare i Tyskland. Hans artiklar i respekterade vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science blev mycket uppmärksammade eftersom Zimov var bland de första som tydligt och klart kunde påvisa att det finns ett samband mellan smältande permafrost och ökande utsläpp av växthusgaser.
Forskningen fortsatte tack vare internationella stipendier. För att undvika en situation där den kan anklagas för att vara utländsk agent (enligt en rysk lag som förbjuder ryska NGO-organisationer att ta emot utländska stipendier) är forskningsstationen i dag registrerad som ett kommersiellt företag. Sergej och Nikita Zimov betalar skatt till ryska staten på sina stipendier och är fortfarande formellt knutna till Ryska vetenskapsakademin. De får sin lön som forskare från vetenskapsakademin, men inga som helst resurser för att upprätthålla stationen.
– Utan utländska stipendier skulle vi aldrig kunna fortsätta. Jag är glad över stipendierna, samtidigt som jag tycker det är synd att det ryska intresset är så litet. Jag är patriot och älskar mitt land. Det vore logiskt att ryska staten stöder oss. Men jag är samtidigt tacksam över att de i varje fall inte lägger sig i vad vi håller på med, säger Nikita Zimov.
Själv är han utbildad matematiker från universitetet i Novosibirsk, ett av Rysslands mest framstående
elituniversitet för matematik och fysik. För några år sedan lämnade hans pappa över ansvaret för forskningsstationen till honom. Här samlas vetenskapsmän och forskare från hela världen, framför allt under sommarhalvåret. Medan vi besöker stationen är den bas för amerikanska och tyska biologer från Colgate University respektive Max Planckinstitutet.
Nikita Zimov stannar bilen invid en liten sjö som ligger vackert i en svacka mellan sluttningar täckta av grönskande sly och lärkträd. Vi klättrar ner mot sjön och blir omedelbart anfallna av svarta moln av gigantiska myggor. De är så många och aggressiva att det enda som hjälper är att trä ett myggnät över huvudet.
– Ni tycker att det är jobbigt? Det här är ingenting! Lite senare i sommar blir det betydligt värre, säger Zimov, som vägrar ta på sig några myggnät och bara sprejar ansiktet med myggmedel.
Nere vid vattenbrynet bryter han av en kvist, sticker ner den i sjöbottnen och rör om. Ett pärlband av bubblor kommer upp till ytan och brister.
– Nu har jag släppt ut lite växthusgaser. Närmare bestämt metan, konstaterar han.
Flera av träden lutar, somliga växer ute i sjön. Det är ett resultat av att den smältande tjälen släpper taget om träden, som till sist faller och dör. Sjön ”vandrar”, som det kallas på ryska, den flyttar sakta men säkert på sig och dränker nya träd.
Det finns mer kol inkapslat i världens arktiska områden än i alla världens skogar tillsammans. När organiskt material smälter börjar mikrober arbeta. Det är då som växthusgaser frigörs.
– Den här sjön är rena rama reservoaren för växthusgaser – och processen fortsätter överallt i Sibirien. Jag är trettiotre år gammal och i min barndom var medeltemperaturen i permafrosten mellan –6°C och –7°C grader. Nu är den mellan –2°C och –2,5°C, säger Nikita Zimov.
Han slår bort några myggor och fortsätter:
– För varje år blir temperaturen inne i permafrosten varmare med ungefär 0,1 grader. Om tjugo, trettio år kommer hela det här området att rasa ihop.
Några kilometer från sjön ligger den gamla vintervägen mellan Tjerskij och Tjukotka. Den ser ut som en gigantisk ränna, övervuxen av gräs. Nikita ställer sig mitt i rännan och pekar uppåt.
– Där uppe ovanför våra huvuden brukade bilarna köra. På den tiden frös vägen till på vintern, men nu har det blivit för varmt och marken under vägen har rasat ner. Så här kommer många vägar i Sibirien att se ut i framtiden.
Om femtio eller hundra år kommer inte bara vägarna i Sibirien att se ut som rännor. Hela stränder kan ha ramlat ned i floderna och försvunnit. När permafrosten smälter lämnar den efter sig bottenlös dy.
Den här processen pågår redan på vissa ställen längs Kolymafloden, där vattenströmmarna har börjat äta sig in i strandbankarna. Ett sådant ställe cirka femtio kilometer sydväst om Tjerskij heter Duvannyj Jar. Området är känt därför att här har processen pågått en längre tid. Den har inte satts i gång av klimatförändringen utan av Kolymaflodens strömmar, men landskapen som skapas ger enligt Nikita en fingervisning av hur det kommer att se ut om tjugo, trettio, fyrtio år i stora delar av Sibirien.
Enda sättet att ta sig till Duvannyj Jar är med båt. Vi kör i över två timmar i iskallt duggregn. Längs stränderna växer sly och träd ända ned till vattenbrynet, i vissa fall växer de långt ut i vattnet. Naturen är som en ogenomtränglig vägg.
På ryska har namnet Kolyma en kuslig klang. Det var den mest ökända av Stalins Gulagprovinser – enligt Gulaghistorikern Robert Conquest ska mer än tre miljoner människor ha gått under här. Straffångarna arbetade i guldgruvor, högg skog och byggde vägar. De transporterades hit med båt från Magadan och deras möjligheter att fly var så gott som obefintliga. Hur flyr man i landskap fyllda av kärr, sly och fruktansvärt aggressiva myggor, med närmaste bebyggelse på kanske sexhundra kilometers avstånd?
Den lilla plåtbåten forsar fram över brunfärgat flodvatten. Vattnet i Kolymafloden är fullt av jordpartiklar och går inte att dricka. Allt dricksvatten till forskningsstationen måste fraktas hit för hela året, inklusive torrskaffning, reservdelar och andra förnödenheter. Varje år skickar Nikita några fulla containrar från Novosibirsk, som sedan transporteras med tåg och båt via Vladivostok och Magadan till Tjerskij. Sträckan tar flera veckor att tillrygglägga.
På vägen passerar vi en ensam man i en öppen motorbåt. Han kör sakta, sakta längs en av de höga flodbankarna, som om han letade efter något. När vi fotograferar tittar han snabbt bort.
– Elfenbensjägare, konstaterar Nikita. Han letar efter en lämplig plats där de kan spola.
Ordet ”spola” betyder att man använder sig av gigantiska tryckpumpar för att trasa sönder strandbankarna. I tiotusentals år har den frusna marken bevarat sin skatt av skelettdelar från djuren som levde i Sibirien på stenåldern. Nu när isen smälter kommer skelettdelarna fram i ljuset.
Det mest värdefulla är mammutbetar. En växande del av befolkningen i den här delen av Sibirien lever på att gräva fram och sälja elfenben efter mammutar. För dem är den smältande permafrosten på kort sikt en god affär. Väl bevarade mammutbetar kan inbringa många årslöner på den kinesiska marknaden.
Att leta fram och sälja mammutbetar är inte olagligt i sig, att spola strandbankar är det däremot. Därför vill den här elfenbensjägaren inte bli fotograferad.
Strandbanken har ändrat form. Den består inte längre av sly ända ut i vattnet utan höjer sig över vattenytan i höga, mörkgråa bågar. Gigantiska, nakna lerhögar med en liten grästofs på toppen. Överallt står lärkträd på trekvart. Deras rötter griper efter något fast men jorden bär dem inte längre. De blir snedare och snedare och till sist glider de sakta men säkert ned i floden, tillsammans med gigantiska stycken eroderad jord.
– Så här reagerar träden på klimatförändringen – de glider ner i floden och dör, konstaterar Nikita.
Vi kör båten upp på stranden och kliver i land. Mina fötter sjunker omedelbart ner i marken nästan till knäna och jag svär över mina alldeles för korta gummistövlar. Landskapet liknar ingenting jag tidigare har sett – naken jord som är så mjuk att man måste hitta trädstammar att gå på för att inte sjunka ned. Ibland bildar jordhögarna små spetsiga toppar. Högre upp på strandbanken står isen blottad – en grå, glänsande vägg som förefaller ogenomtränglig.
Den är 25 000 år gammal. Snart finns den inte mer. Under oss har vi ungefär 40 meter frusen jord som håller på att tina.
Överallt hör man det porlande ljudet av tiotals små bäckar som rinner utför isen ur sprickor som har öppnat sig och sakta vidgas. Jordkokor glider ner eller faller i sjok från toppen av strandbanken, ner mot floden som blir allt grumligare.
Landskapet transformeras inför våra ögon.
Myggorna anfaller oss med förnyad energi, de försöker ta sig in överallt där de hittar minsta glipa i kläderna. Mitt anteckningsblock är alldeles rött av tiotals myggor som stinna av blod har hamnat mellan sidorna. När det dessutom börjar regna stiger vi i båtarna för att åka tillbaka.
På vägen hem tilltar regnet i styrka och vi stannar hos en fiskare, Leonid Naljotov, för skydd. Han bor längs Kolymafloden i en enkel men väl tilltagen stuga som består av flera olika avdelningar, konstfärdigt hopsatta av brädlappar i olika storlekar. Dörren är fastspänd i en vajer för att den snabbt ska smälla igen och inte släppa in några myggor. Tre vita slädhundar hälsar oss välkomna men försvinner sedan snabbt under huset i skydd för myggorna.
På gården har Leonid prydligt hängt upp sina fisknät. Stolt visar han upp fällen av en björn som han sköt för några veckor sedan då den gick och strök på gården.
– Klimatförändring? Äh! Det är väl normalt att vädret ändras då och då, säger han och blir irriterad när jag ställer fler frågor om vilka förändringar han själv har noterat.
– I år har vi haft snö upp till knäna i juni. Det tog lång tid innan de öppnade vintervägarna. Vi hade väldigt mycket snö på vintern och därför är vattnet så högt just nu, snart kommer det att skölja över näset där borta, säger han och pekar på ett näs mellan floden och en sjö där han brukar lägga nät.
– Min bod där borta som är byggd nära stranden kommer floden snart att skölja bort. Men den har ju stått där i femtio år så man fick ju räkna med att floden till sist skulle ta den. Det finns ingen klimatförändring. Jag tror inte alls på det där.
Forskningen säger något annat. Sedan 1880-talet har medeltemperaturen höjts med drygt 0,8 grader i medeltal över hela världen. På de arktiska områdena sker det mycket snabbare – om medeltemperaturen i världen höjs med två grader kommer det att betyda fem grader i Arktis, enligt The Arctic Resilience Report från 2016. Större delen av världens arktiska områden befinner sig i Ryssland.
Nikitas pappa Sergej Zimov såg den här trenden redan i slutet av 1980-talet. Han ville inte bara forska i den – han ville också bromsa den. Enligt hans teori går det att göra genom att återskapa mammutens landskap: trädlösa, grönskande gräsmarker.
Alla de stora landlevande däggdjur som fanns i Sibirien under stenåldern – till exempel mammuten, den ullhåriga noshörningen, vildhästen, jättehjorten och bisonoxen – dog ut vid den senaste istidens slut för cirka 10 000 år sedan. Tidigare trodde man att det berodde på klimatförändringen. Men Sergej Zimov och ett växande antal forskare med honom anser att den huvudskyldiga är människan. Djuren dog ut snarare på grund av överdriven jakt än för att klimatet blev varmare.
Efter att de stora betesdjuren försvann växte Sibirien igen. De väldiga gräsmarkerna omvandlades till skogstundra och till det sibiriska barrskogsbältet, som kallas tajga. Nu vill Sergej Zimov återskapa det land som en gång fanns: ett oändligt hav av gräs där stora gräsätande däggdjur strövar i enorma hjordar och håller landskapet öppet.
– Skogen isolerar marken och reflekterar inte ljus, tvärtom suger den i sig värme. Om vi däremot lyckas skapa grässlätter kommer de att sänka temperaturen i jorden. Djuren håller marken fri från träd och sly, på vintern trampar de till snön så att den inte längre ligger i drivor och isolerar marken. Jorden fryser till effektivare och hålls frusen betydligt längre, säger Sergej Zimov.
När vi anländer till Nordöstra forskningsstationen är han uppe vid Ishavet på en forskningsexpedition. På tredje dagen dyker han upp vid frukosten, en skäggig patriark med isblå ögon och sitt gråsprängda långa hår samlat i en hästsvans på ryggen, klädd i kamouflagekläder och elegant basker. Sergej Zimov har visserligen överlåtit ansvaret för forskningsstationen åt sonen Nikita, men deltar fortfarande aktivt i arbetet – framför allt när det gäller hans ögonsten, nämligen Stenåldersparken.
Officiellt heter den Pleistocene Park. Det är ett 16 kvadratkilometer stort, inhägnat område ett tjugotal kilometer söder om forskningsstationen. Marken har donerats av staten och ägs av en fond som far och son Zimov har grundat. Under de senaste tjugo åren har Nikita och Sergej transporterat dit en mängd olika gräsätande djur – hästar, renar, bisonoxar.
– Vi experimenterar oss fram. Det här är något som aldrig har gjorts tidigare och vi vet inte exakt hur det går till när man återskapar Sibiriens
landskap från stenåldern. Det finns inga instruktionsböcker, säger Nikita.
Enligt stationens mätningar har temperaturen i marken sjunkit klart sedan djuren anlände och gjorde landskapet öppnare. När temperaturen på vintern sjunker till –40°C är temperaturen i marken –5°C under en orörd snödriva. På ställen där djuren har trampat ner snön är den däremot –30°C.
Det är fem plusgrader då vi stiger i båtarna för att åka till parken. Vi kör i över en timme längs floden som sakta smalnar av och börjar vindla sig i allt brantare krokar. Naturen ändrar sig gradvis – slyet som växer ända ut i vattnet försvinner och i stället övergår landskapet i öppna stränder och grässlätter.
Det är ett resultat av djurens närvaro. Närmare bestämt tjugofem hästar, femton älgar, tjugo vildre- nar, tre myskoxar, tolv jakar och en visent.
– Jag vill att det ska gå ännu snabbare. Det enda jag vill se här är gräs, inga träd och inte en enda buske, säger Sergej Zimov.
Han kör upp båten på stranden. Det grönskande, öppna landskapet ännu vattensjukt, stora pölar ligger på marken efter floden som nyss har dragit sig tillbaka efter en mindre översvämning. Cirka femhundra meter bort ser vi puckelryggen av en visent. Det är den europeiska bisonoxen, som människan jagade nästan till utrotning men som nu har återupplivats i Polen och Vitryssland. Parken fick fem exemplar för några år sedan, men bara en av dem lyckades acklimatisera sig. De andra fällde sin päls för tidigt och klarade inte kölden och myggorna.
– Vi borde ha matat dem i början för att de skulle klara sig. Vi ska snart få in fler bisonoxar, antagligen från Kanada, säger Sergej Zimov.
Zimovs är vana vid motgångar. En visent och en myskoxe blev bokstavligen uppätna av myggor. En flock wapitihjortar som införskaffades rymde genom att hoppa över staketet.
Men på det hela taget har utplanteringen varit en framgång. De djur som överlever första vintern och klarar av att anpassa sig förökar sig. Men många fler djur behövs – och det kostar. Jakflocken, det senaste tillskottet, lyckades Nikita finansiera genom crowdfunding på nätet. Nästa tillskott är vilda mufflonfår och fler myskoxar, eftersom alla myskoxar i parken råkar vara hannar.
Vi trampar vidare och stöter strax på en flock fredligt betande, långhåriga jakar med imponerande horn. Jaken är ett oxdjur som klarar stark köld och svåra förhållanden. De här jakarna transporterades i tre veckor från Irkutsk, med både bil och båt via Magadan och Sejmtjan.
– Några dagar efter att vi kom fram föddes två kalvar. Jag hade sagt åt ägaren att jag inte ville ha några dräktiga djur eftersom jag inte trodde att de skulle klara resan. Men det visade sig att två kor var dräktiga. Otroligt att det gick bra fast de var så nära förlossningen, säger Nikita Zimov.
Landskapet är öppet, men här finns fortfarande sly och enstaka träd. De sibiriska så kallade mammutslätterna hade flera olika slags gräsätare, som var och en hade sin uppgift. Det behövdes hästar, lättare djur som renar och antiloper, tyngre oxdjur som bisonoxen – och elefanter. Närmare bestämt den ullhåriga mammuten, som med sin blotta tyngd kunde fälla träd och som Zimov betraktar som grässlätternas viktigaste renhållningsarbetare.
– Bara mammuten kunde fälla träd och gräva upp vattenhål. Jag behöver elefanter, jag behöver oxar, jag behöver hästar. Grässlätten är människans urhem. Vi har förstört den och nu ska vi återskapa den, säger Sergej Zimov.
De sista mammutarna dog ut kring 1 700–1 500 år före Kristus på Wrangelöarna. Nu undersöker japanska forskare om det går att klona mammutar med hjälp av DNA man har funnit i nedfrusna djur. Samtidigt försöker Harvardforskaren George Church med hjälp av genmanipulation ta fram en ny, ullig elefant på basis av den asiatiska elefanten – ett projekt som har större utsikter att krönas med framgång. Han har lovat att Zimovs ska få några exemplar om han lyckas.
Zimov själv säger att han inte bryr sig om huruvida resultatet blir att han får riktiga mammutar eller bara håriga indiska elefanter.
– Huvudsaken är att de utför sitt uppdrag. Men poängen är att det inte räcker med några djur. Det behövs stora hjordar för att man verkligen ska se någon skillnad.
Vi är tillbaka vid parkvakternas stuga, som står på pelare av gamla rostiga containrar med texten ”SSSR Morflot” (Sovjetiska flottan). Nikita Zimov har anställt tre personer som vaktar djuren och regelbundet kontrollerar stängslet. På gården strosar en fem veckor gammal älgkalv som vakterna hittade övergiven i skogen. Dess mamma har sannolikt blivit skjuten av tjuvjägare. Nu får den mjölk på flaska och ska senare släppas ut i parken för att delta i arbetet att återskapa landskapet.
Sergej Zimov försöker lära kalven att äta gröt i stället för att suga mjölk ur en flaska. Kalven kämpar vilt emot att få nosen nedstoppad i en skål och Zimov ryter till fotograferna att de ska sluta ta bilder.
– Papulja (pappsen), lugna dig, säger Nikita i den vänliga och ibland lite överseende ton han ofta använder till sin far.
Sergej och Nikita säger det inte, men man ser på dem att de lever sitt drömliv som forskare. Det handlar inte bara om själva forskningen, utan också om ett liv i naturen och en för ryska forskare ovanligt stor finansiell frihet, även om de amerikanska stipendierna nu har minskat.
– Sanktionerna mot Ryssland berör formellt inte forskningen, men de påverkar oss. Världen är inte logisk, konstaterar Nikita.
Själv hade han kunnat göra karriär som matematiker på universitetet vid Novosibirsk, ett av de mest framstående i världen när det gäller matematik och fysik. Nu jobbar han i stället med att transportera jakar, reparera stängsel, köra terrängfordon och förverkliga sin pappas dröm. Han skämtar ibland om att hans pappa är en egoist.
– Han startade ett gigantiskt projekt och sedan fick jag ta hand om det, konstaterar han muntert.
Sina tre döttrar tänker Nikita inte övertala att fortsätta projektet, om de inte själva är intresserade. Äldsta dottern, tioåriga Jekaterina, gör redan karriär på sitt håll – hon är bland de tjugo bästa schackspelarna i sin åldersklass i Ryssland.
Tillbaka på forskningsstationen på kvällen dricker vi vodka till middagen. Sergej Zimov tar en rjumotjka, ett litet glas, varje kväll.
Finns det en fara i att människan leker gud när man introducerar genmanipulerade elefanter? undrar jag.
– Det gör vi människor ändå. Vi gör det hela tiden. Problemet är att vi gör det dåligt och det har lett till att vi har förstört miljön och hamnat i en kritisk situation. Det gäller i stället att se till att göra det bra, säger Nikita Zimov.
Hans pappa anser att mänskligheten som den beter sig i dag i vilket fall är dömd att dö ut.
– Klimatförändringen är inte ens vårt största problem. Vårt största problem är hur vi lever. En civilisation som baserar hela sitt liv på konsumtion av olja är dömd att gå under. Vår enda chans är att satsa på förnybara resurser, men det är inte alls det som beslutsfattarna jobbar på. De jobbar på att få oss att köpa flera olika sorters byxor och hamburgare.
Han plirar på mig med sina isblå ögon.
– Tjerskij blir ett bra ställe att vara på när den mänskliga civilisationen som vi känner den går mot sin undergång. Jag var beredd när Sovjetunionen föll samman. Jag är lika beredd i dag.