Sommarens ”Lejonet i Ruokolax”

●●Minns ni lejonjakten i Ruokolax sommaren 1992? Någon med en fantastisk känsla för bus lade ut ”lejonspår” i terrängen med en sked, och lyckades få hela Finland övertygat om att ett förrymt cirkuslejon strök omkring i skogarna. Snart sniffade spårhundar runt i blåbärsriset, myndigheter letade efter lejonexperter som kunde bedöma spårens riktighet, och landets samlade journalistkår fick en utmärkt ursäkt att bekanta sig med de sydkarelska landskapen under bästa semestertid.

● För en vecka sedan hamnade den allmänna bastun Sompasauna i centrum för en liknande massiv mediebevakning (bastuns logga är för övrigt ett glatt grinande lejon). En kvinnlig bastubadare berättade på Facebook om sina obehagliga upplevelser vid bastun i Sumparn, där hon blivit sexuellt trakasserad av några manliga bastubadare.

Facebookskrivelsen tog fyr efter att den citerades i Helsingin Sanomat. Strax därefter uppmärksammade Iltalehti händelsen, sedan Ilta-Sanomat, Mtv.fi, Helsingin uutiset, Savon Sanomat ... För att inte tala om alla diskussionsforum på nätet där händelsen bedömdes, debatterades, utdömdes och försvarades. Till slut blev det till och med rubriker i Helsingin Sanomat av att tv-kändisen Arman Alizad hade kommenterat händelsen på Twitter.

”Nu väntar vi bara på att också påven ska ta ställning till skandalen” skriver en bastubadare matt på Sompasaunas stödförenings Facebooksida.

Nu väntar vi bara på att också påven ska ta ställning till skandalen.

● Mediedrev i nyhetstorra perioder följer ofta exakt samma mönster (alla måste säga någonting!) men lejonet i Ruokolax och lejonet i Sumparn är två helt olika rovdjur. Ruokolaxlejonet var ett mycket unikt inslag i den finska sommaren. Det är inte sexuella trakasserier.

En annan skillnad är att ett lejon antingen finns eller inte finns, men så verkar det inte vara med sexuella trakasserier. Diskussionen glider nästan alltid in på något av följande spår: ”Jaha, en jobbig gubbe i bastun, det har vi väl alla varit med om.” ”Tråkigt att enskilda rötägg ska få förstöra den härliga bastuns rykte.” ”Han hade väl druckit för mycket och fattade inte hur man ska bete sig.” ”Eländiga idiotgubbe, hon borde ha slagit honom på käften/ ringt polisen/fotat honom/ropat på hjälp.”

Reaktionerna är oftast välmenande men de visar att sexuella trakasserier är normaliserade i vår kultur. Händelsen ifrågasätts och förminskas och skulden läggs delvis på den utsatta som borde ha agerat si eller så.

● Men just i det här fallet är också glimtarna av hopp ganska många. Det glimrar till exempel på Sompasaunas stödförenings Facebooksida, där den utsatta kvinnan ett par dagar efter händelsen skriver (förkortat): ”Jag ville öppna en diskussion men plötsligt blåste det här upp till en skandal. Det var inte alls vad jag ville. Jag ber så mycket om ursäkt.”

Den ursäkten tolereras inte. Tiotals bastubadare meddelar omedelbart att de är tacksamma för hennes modiga och riktiga agerande och att man aldrig ska be om ursäkt för att man påtalar sexuella trakasserier. Någon påpekar att det är särskilt svårt att tala ut när trakasserierna sker i en trygg och kär miljö, en annan skriver att uppståndelsen sänker ribban för att tala om trakasserier och kanske rent av får någon att inse att hans ”harmlösa beteende” är just trakasserier.

● Det verkar alltså som om vi fått bevittna någonting mycket ovanligare än ett förrymt cirkuslejon: En solig vecka i slutet av juli 2017 blev sexuella trakasserier en händelse som hela medie-Finland tvingades ta ställning till. Det, om någonting, är en verklig nyhet. Tänk om det var så varje gång.