Välförjänt seger för flöjtisten Niamh McKenna i Nystad
Soloflöjtisten i Åbo filharmoniska orkester Niamh McKenna visade sig som en härligt interagerande musiker vid flöjtfinalen i Nystad.
KLASSISK MUSIK ●●Crusellveckan i Nystad Flöjttävlingens finalkonsert i Nya kyrkan 29.7. Tävlande: Niamh McKenna, Joidy Blanco, Elizaveta Ivanova. Jousia Ensemble, dir. Janne Nisonen. Mozart, Leinonen (uruppf.).
Crusellveckan i Nystad utmärker sig på det finländska festivalfältet med sin långt utvecklade profil och sin tydliga nischorienterade strategi: ett entydigt fokus på blåsare och blåsmusik, målmedvetna satsningar på ny musik och överlag en god kvalitetsmedvetenhet. Allt detta märks i vilka artister man anlitar och hurdana stycken man beställer.
Vid Crusellveckan utkämpas med några års mellanrum också en tävling i något blåsinstrument, och i år stod flöjten i tur. Första priset är inte överhövan stort, 6 000 euro (jämför med en femfaldig prissumma i Maj Lind-pianotävlingen om en månad), men summan var tillräckligt stor för att locka förhandsanmälningar av ett femtiotal flöjtister från olika världsdelar, varav ett trettiotal efter gallring dök upp i Nystad för en vecka sedan.
Till finalen Nya kyrkan på lördagen klarade sig tre instrumentalister, som alla var på så pass hög nivå att skillnaderna egentligen inte kom att handla om tekniska kvaliteter, utan om andra aspekter. När samtliga finalister, alla födda på 1990-talet, tolkade samma Mozartkonsert (G-dur, K 313) och samma nya stycke av Minna Leinonen gavs tillfälle att konkret iaktta skillnader i tolkning och i förlängningen hurdana personligheter som kom till tals.
Jacques Zoon-eleven och mångfaldiga flöjttävlingsfinalisten Joidy Blanco (f. 1992) från Venezuela spelade sina stycken med utsökt vacker ton, men betonade i hög grad legatolinjerna framom lekfullheten i Mozartkonserten. När den rika kyrkoakustiken tillförde ett flera sekunders eko var intrycket inte fullt så välartikulerat och trots sina många utmärkta kvaliteter var det som om hon i någon mån var i sin egen värld.
Ryska, i S:t Petersburg skolade Elizaveta Ivanova (f. 1997) verkade inte helt nöjd med sina prestationer, men artikulationen var tydligare än Blancos och speciellt Leinonens stycke spelade Ivanova med en hel del energi och attack.
Slutligen avgjordes Cruselltävlingen till förmån för irländsk-tyska Niamh McKenna (f. 1991) och på sätt och vis kan man tala om en hemmaseger. Efter studier i Lübeck, Freiburg, Basel och Amsterdam kom McKenna till Sibelius-Akademin, där hennes lärare har varit Petri Alanko (som också ledde flöjttävlingens jury). McKenna är den av finalisterna som är bäst stadd i det finländska samhället med orkestererfarenhet från både RSO och Tapiola sinfonietta – för närvarande är hon soloflöjtist i Åbofilharmonikerna.
Niamh McKenna hade inte bara den mest bärande tonen eller skarpaste attacken, hennes puls och sväng var också den bästa, vilket får ses som en klar förtjänst i modernt stycke som Leinonens, som kanske inte öppnar sig omedelbart. Ingen av flöjtisterna intog en direkt ledarroll framför orkestern – det hade varit möjligt i och med att Mozartkonserten ackompanjerades utan dirigent – men McKenna stod klart för den bästa interaktionen med orkestern.
Minna Leinonens Luvetus för flöjt och stråkar, tävlingens moderna prövning som alltså fick ett trefaldigt uruppförande i lördags, tål definitivt att höras igen. I stycket har Leinonen låtit sig inspireras av karelska gråtare och kompositionen måste ha varit en utmaning i lika hög grad för tonsättaren som för tolkarna – för hur noterar man egentligen gråtkväden? Solostämman i inledningen är överraskande lätt och bygger på upprepning av en enda ton – här är det snarare finesser i artikulation som är avgörande. Leinonen använder senare av otaliga små, sjunkande intervaller, som också för tankarna till alla renässansmusikens många tårar. Speciellt intressant är ljudbilden när flöjtisten får sjunga i flöjten eller spela på bara munstycket och interagera med några av stråkmusikerna, som kommenterar på blockflöjt och lergök.
De många ypperliga musikerna i Jousia Ensemble med Janne Nisonen som konsertmästare och dirigent ackompanjerade förtjänstfullt och imponerade speciellt i Mozart med sin fräscha klang.