Vemodigt i västerled
■ Det finns gott om vittnesmål om de finländska krigsbarnen, många av dem traumatiserade för livet. Men vad hände egentligen med den därpå följande generationen, de som på 1960–70-talet tog sitt pick och pack?
Det är ett ämne som Susanna Alakoski betade av i Svinalängorna, romanen och filmen (som de facto var bra mycket starkare än den litterära förlagan). Personligen jobbade undertecknad en gång i tiden som hemsamarit i Nacka och jag kan intyga att verkligheten var allt annat än vacker.
Här talar vi om invandrare som trots tiotals år i Sverige, i regel verksamma inom tillverkningsindustrin, inte talade många ord svenska och som omgavs av kompisar endast när folkpensionen betalades ut. Ja, plus att banden till det gamla landet var i det närmaste obefintliga.
Mera om detta i Mika Ronkainens Ingen riktig finne (Lauluja koti-ikävästä, Finland/Sverige 2013), en dokumentär som frilansar som roadmovie.
Filmen kretsar kring Kai Latvalehto, den i Uleåborg bosatta exmusikern som föddes i Finland men som växte upp i Sverige (rättare sagt i Göteborgstrakten), bara för att i tonåren återigen byta miljö.
Resultatet var en känsla av rot- löshet och utanförskap – gånger två – som ännu i vuxen ålder gör sig påmind. Eller som han själv säger: ”Jag har världens finaste fru, en härlig son, men ändå känner jag mig inte hel. En del av mig blev kvar i Sverige.”
I ett försök att komma underfund med sina känslor åtar sig Kai och pappa Tauno därför att återbesöka de gamla hemknutarna. Det är upptakten till en finstämd och gripande odyssé som präglas av såväl kära återseenden som bittra minnen, även skamkänslor.
Men samtidigt som Ingen riktig finne utvecklar sig till en i högsta grad personlig expedition fungerar filmen också som kommentar till det faktum att en nation som för ett fåtal årtionden sedan drog västerut i stora skaror – på jakt efter jobb och försörjning – nu tenderar att vända ryggen åt sina egna invandrare.
Men i filmen finns också en annan poäng, en betydligt trevligare sådan. Att vara finne – eller finlandssvensk för den delen – i Sverige är inte längre en skam.
Därav de utomordentligt vemodiga musiknumren, med Anna Järvinen et consortes, som punkterar handlingen. Yle TV1 21.30