Ryssarnas stöd kom inte gratis

URHO KEKKONEN Med anledning av Staffan Bruuns artikel om Urho Kekkonen (HBL 30.7) skulle jag vilja göra några viktiga korrigeringar. De baserar sig nästan helt på samtal med akademikern Georgy Arbatov, som jag hade äran att vara god vän med i mer än 15 år (ungefär 1980–1995).

Arbatov berättade ganska tidigt och stolt att han varit Otto Ville Kuusinens högra hand under vinterkriget. Han påstod att Kuusinen var en högt uppskattad man. Eftersom vi då var i Finland svarade jag med att konstatera att han troligen är den enda här som delar hans åsikt.

Sedermera blev Georgy Arbatov Leonid Brezjnevs utrikespolitiska rådgivare, motsvarande Henry Kissinger, och medlem i Palmekommissonen. Han blev god vän med president Mauno Koivisto och deras kontakter fortsatte ännu in på 1990-talet.

Tillbaka till HBL-artikeln. När Arbatov och jag en gång fiskade på min holme i Houtskär (som Arbatov och hans fru Svetlana älskade) började han reflektera över Finland. Om Urho Kekkonen hade Arbatov två kommentarer att komma med. Den första kommentaren var att Stalin och Kekkonen hade mycket gemensamt, men att Kekkonen var mer human. Kekkonen gjorde ju sig av med alla potentiella konkurrenter här och mycket mer än så. Men sin verkliga makt fick han genom att Sovjetledningen röstade på honom.

Och i motsats till vad artikeln berättar började Kekkonen tappa minnet redan i början av 1980-talet. Det visste också ryssarna. Och i motsats till vad artikeln påstår krympte Kekkonens ryska stöd våra möjligheter att röra oss västerut.

Arbatovs andra kommentar var att det var Finlands lycka att både Brezjnev och Kekkonen drabbades av samma typ av sjukdom samtidigt. Annars kunde Finlands öde inte nödvändigtvis ha blivit samma som nu.

Arbatov visste med säkerhet vad han talade om. Det är naivt att tro att ryssarnas stöd till Kekkonen kom helt gratis och Kekkonens kort i handen

Det var Finlands lycka att både Brezjnev och Kekkonen drabbades av samma typ av sjukdom samtidigt.

var nog svagare än han trodde och maktbegäret hos honom överskuggade landets säkerhet.

När Juhani Suomi i sina ”vetenskapliga skrivelser” talat om Koivistos tid som ”pysähtyneisyyden aika” (mot ”Kekkonens tid”) kan jag bara berätta om min lunch med ”Kekkonens KGB-general” Viktor Vladimirov ungefär ett år efter det Koivisto blivit president.

Vladimirov klagade att ” när vi träffades med Kekkonen kom vi överens om att vi gör så och så, och så gjorde vi så och så”. ”Nu när jag går till Koivisto så säger han att ’den här sakens goda sida är det här och dåliga sida är det här. Hur i helvete ska jag veta vad han vill’.”

Vladimirov hade således märkt att förändringarnas tid hade kommit, men han var ju ingen cyklop.