Föråldrad estetik?

SIBELIUS I KORPO Enligt normal journalistisk praxis tog jag del av Folke Gräsbecks genmäle till min recension (HBL 24.7) av konserten i Kommunalgården på Korpo (22.7) innan Gräsbecks insändare publicerades. Av olika orsaker beslöt jag att inte desto vidare kommentera Gräsbecks text. Sedan jag emellertid läst debattredaktionens braskande rubrik ”Vissa av Forsmans värderingar är hopplöst föråldrade” (HBL 28.7) känner jag mig nödd och tvungen att försvara mig, annars blir min ställning som musikskribent mycket diskutabel.

Bakgrunden är att jag bland konsertprogrammets 25 stycken nämner några som jag inte anser platsa i ett ambitiöst konsertprogram, bland dem Oskar Merikantos duett Oi, kiitos sa Luojani armollinen. Gräsbeck tolkar

detta på sitt lite enigmatiska sätt som att jag ”grälar ner” Merikantos hela produktion, vilket inte kanske är helt fel. Därmed initierar Gräsbeck ett musikestetiskt problem som eventuellt hellre borde diskuteras i en facktidskrift än i en dagstidning.

Musikens mening, den mening musiken får för mottagaren-lyssnaren är alltid subjektiv. Jag tycker att Bernhard Henrik Crusell, som även förekom på programmet och som Gräsbeck presenterar i panegyriska ordalag, är en ganska klantig vokalmusiktonsättare – jämför en annan ”sverigefinländare” Johan Helmich Roman – samt att Oskar Merikantos lättsjungna, melodiska och folkviseartade sånger inte är stor liedkonst – jämför Jean Sibelius. Den betydelse musiken får beror givetvis på mottagarens musikaliska kompetens (musical competence) och det kan kännas förvirrande för både konsertpubli-

ken och tidningsläsaren att två yrkesmusiker har så vitt skilda åsikter, vilket dock inte betyder att någonderas åsikter skulle vara ”hopplöst föråldrade”.

Den estetiska teorin om musikens mening och betydelse (meaning and significance) är på intet sätt föråldrad utan utgör att utmärkt tankeverktyg i den svåra konsten att verbalisera om musik. Helt hopplöst är det alltså inte.