Semester med Fantomen
Mitt i semesterperioden försöker jag hitta något sätt att varva ner. Det är inte lätt om man resten av året rusar genom tillvaron på fyrans växel. Då kommer den vandrande vålnaden till undsättning! Har masat mig i väg till biblioteket i Tölö i hopp om att hitta något verkligt lättsmält. Det första som möter mig är en tjock volym bestående av samtliga Fantomen-äventyr utgivna i Finland år 1974.
Den är på finska och huvudpersonen heter följaktligen Mustanaamio, även känd som den vandrade vålnaden eller i detta fall vaeltava aave.
Jag läste mycket Fantomen i barndomen och eftersom finskan numera i princip aldrig skapar problem är det riktigt kiva.
Jag tycker om ovanstående uttryck. På norska heter han Fantomet och kallas även Ånden som går.
Kan inte hjälpa att jag tycker de finska beteckningarna är så mycket bättre. Fast italienska L’Uomo Mascherato är ju också helt ok.
Jag läste mycket Fantomen i barndomen och eftersom finskan numera i princip aldrig skapar problem är det riktigt kiva.
Kääpiöheimolaiset är ju pygméerna som vaktar pääkalloluola, det vill säga den aningen udda bostadsform vår vän Fantomen har valt.
På tyska heter den förresten Die Totenkopfhöhle och han som residerar där Das Phantom. Med en elegant genitiv blir Fantomens dödskallegrotta således Die Totenkopfhöhle des Phantoms.
Serietidningsläsning är ett skojigt sätt att lära sig främmande språk. Minns hur jag för över 20 år sedan på ett antikvariat i Sankt Michel inhandlade en hel bunt med Mustis-tidningar, Fantomens smeknamn.
Döm om min förvåning när jag därpå började läsa och insåg att den vandrande vålnaden även han brukar 15 kasus ...
Hur som haver – Fantomen på finska har hjälpt mig att coola ner en smula den här semesterperioden.
Leker med tanken att rekommendera denna terapiform för mina forna landsmän i konungadömet, men känner intuitivt att det skulle möta blandat mottagande.
Så allt jag ovan berättat, kära läsare, får stanna helt mellan dig och mig och – naturligtvis – Mustis!
University i Port Elizabeth. Hennes mamma var från Jakobstad och flyttade till Sydafrika redan i ung ålder, men bevarade den finlandssvenska kulturen till kommande generationer.
– Vi åt finländska rätter och lingonsylt. Jag brukar baka finländska örfilar till barnens kulturdagar i skolan.
När Halse Palframan mötte sin sydafrikanska man var hon i början ovan vid att hon förväntades hälsa på hans släktingar och vänner med kramar och pussar.
– Finländare är lite introverta. Sydafrikaner är väldigt sociala och hälsar på varandra med kramar. Hemifrån var jag van vid att man fick kramar och pussar på jul och födelsedagar, men inte annars.
De tonåriga barnen Kate och Luke kan intyga att inte heller den yngre generationen känner till Finland.
– Våra kompisar brukar inte bry sig mycket om finländsk kultur, men när vi bjuder på finländsk mat blir de alltid intresserade och vill veta mera, berättar Luke.
Eftersom det inte finns så många finländare i Sydafrika har man in- te riktigt någon uppfattning om Finland och dess befolkning.
– Finland brukar inte synas i tv till exempel. Jag antar att det är en bra sak, det innebär att finländare inte skapar trubbel, säger Jackie Halse Palframan.
Rötterna är viktiga
I barndomen hörde Halse Palframan många berättelser om moderns hemland. De sjöng sånger som Gubben Noak och läste böner på svenska.
– När jag blev äldre insåg jag hur viktigt mitt familjearv är. Jag läste på och började längta efter att besöka Finland och släkten där.
I Sydafrika snöar det bara ett par gånger per år, och då måste familjen åka bil i timmar för att ta sig till närmaste snöklädda berg. Högt på deras önskelista står att få uppleva årstiderna i Finland.
– Vi drömmer om att få plocka bär och se midnattssolen, och också att få åka skridskor på en sjö med riktig is.
SUSANNA ELENIUS/ SPT-SVENSK PRESSTJäNST