Kultur Publiken har huvudrollen i internetkyrkan
Vilka spår lämnar vi efter oss på nätet när vi inte längre finns? Konstnärskollektivet Wauhaus föreställning Church of Internet är en minnesritual som publiken skapar tillsammans.
SCENKONST ●Church of Internet Koncept: Wauhaus. Arbetsgrupp: Samuli Laine, Jussi Matikainen, Aku Meriläinen, Jaakko Partanen. Premiär på Kiasmateatern under URB-festivalen 2.8.
Snart kommer antalet döda sociala medieanvändare att vara större än antalet levande. Då vi skapar ett konto på Facebook laddar vi upp en stor bit av vårt liv på sajten. Våra känslor, våra minnen, våra interaktioner med andra människor, levande och döda. Allt blir kvar på Facebooks servrar.
Konstnärskollektivet Wauhaus performanceföreställning The Church of Internet handlar om detta. Om vad man lämnar efter sig på nätet när man inte längre finns, och hur vi som blir kvar förhåller oss till spåren.
Kiasmateaterns branta läktare bildar en imponerande fond. Lätta sjok av teaterrök lyses upp av mjukt neonljus och skapar en sakral stämning i den dunkla salen, förstärkt av en ljudmatta av mässande röster. Scenen består av ett stort bord, deltagarna uppmanas ta plats vid det. Då publiken bänkar sig runt bordet blir ljuset starkare och plötsligt ser vi varandras ansikten tydligt. En ensam orkidé i en vas i rummets mitt sprider ett knappt kännbart stråk av mjuk doft som blandas med teaterröken.
I denna performance spelar publiken huvudrollen. Vår enda vägledning är en liten robot, som surrande glider fram över den vita bordsytan för att instruera oss och provocera oss. Små kuvert på borden innehåller lappar med frågor som vi uppmuntras ställa varandra. Först går det lite trögt, men så småningom lossnar spänningarna: vår guide må vara en livlös teknologisk skapelse av sladdar och skruvar, men ändå lyckas den hjälpa oss att uppnå en djupare nivå av mänsklig kommunikation tillsammans.
Frågorna berör lättsamma men också svåra ämnen. Ibland blir den pregnanta tystnaden som sprider sig i rummet då ingen ännu lyckats samla modet att svara på en tillräckligt intim fråga om hat eller kärlek mer talande än ett uttryckt svar.
Våra känslor, våra minnen, våra interaktioner med andra människor, levande och döda. Allt blir kvar på Facebooks servrar.
Sällsynt lyckat
Mycket av verkets speciella element: den intima placeringen, publikdeltagandet och användningen av teknologi som till exempel printrar som en del av föreställningen är bekant från andra performanceföreställningar jag sett som till exempel Blaue Fraus Object eller Siskos Festen, men här kombineras de på det mest effektiva sätt jag hittills sett.
Slutresultatet är samtidigt minimalistiskt och modigt ambitiöst. I pjäsens andra del förväntas deltagarna våga inte bara tala med varandra, utan också ta steget ända upp på scenen och släppa loss sin egen kreativa energi. Att så många för varandra helt okända människor verkligen inspireras att göra detta trots finsk blyghet och tisdagströtthet är ett bevis på att Wauhaus verkligen lyckats skapa en unik stämning i sin kyrka.
Vid pjäsens slut blandas doften av orkidé med krutröken från smällare och den fräna lukten av brända rosenblad från en minnesritual som gått överstyr. Scenen lyses upp av ett blixtrande kollage av bilder från deltagarnas Facebookprofiler (före föreställningen har vi låtit internetkyrkan se våra konton genom att logga in på en hemsida) medan den kvava luften fylls av Lana Del Reys dunkande melankoliska popmusik. Vi fattar varandras händer och det känns som en futuristisk bönestund på ett klimaktiskt nattklubbsdansgolv en halvtimme före stängningsdags. Det febriga slutcrescendot är ännu ett välbekant trick som Wauhaus utför skickligare än jag någonsin observerat tidigare och utgör en värdig avslutning på en imponerande och inspirerande helhet.