Lika brutalt som mördande sexigt
ACTION ●●Atomic Blonde ★★★✩✩ ●●Regi: David Leitch. Manus: Kurt Johnstad, efter en tecknad serie av Antony Johnston och Sam Hart. Foto: Jonathan Sela. I rollerna: Charlize Theron, James McAvoy, Eddie Marsan, Sofia Boutella.
Det var Ronald Reagan som under kalla krigets hetaste dagar uppmanade Michail Gorbatjov att låta riva ner Berlinmuren. Det är också vad som sker i David Leitchs Atomic Blonde, förvisso inte innan man mejat ner stora delar av staden helt på egen hand.
Men så talar vi också om ett spiondrama som snarare öser ur Robert Ludlum- och Jason Bourne-källan än ur den mera finstämda John le Carré-skolan. Det faktum att filmen i fråga tar avstamp i en tecknad serie (eller ”graphic novel” som det heter på det tredje inhemska) sätter också sin prägel på slutresultatet.
Filmens titel syftar på Charlize Therons slipade MI6-agent som redan inledningsvis sätter ner foten. Förutom att hon slickar sina sår i ett isbad dricker hon gärna rysk vodka, on the rocks. Klädgarderoben är ett kapitel för sig, noll Maggie Thatcher.
Berlin 1989
Det bär av till ett korsförhör på högkvarteret, i kölvattnet av en tumultartad sejour just i Berlin. Och så rullas bandet tillbaka, till november 1989, veckorna och dagarna före murens fall.
Det vill sig inte bättre än att en MI6-kollega i Berlin hittats mördad. Och som om inte detta vore nog har en förteckning över agenter och dubbelagenter hamnat i fel händer, av allt att döma ryska sådana. Det går inte för sig, förstås. Och varför inte på samma gång sätta dit en dubbelagent, en förrädare, nu när man fått upp ångan.
Som kontaktman fungerar MI6kollegan David Percival (James McAvoy), en spritglad och oborstad sälle. Med på ett hörn finns också Sofia Boutellas franska underrättelseagent som gör Lorraine Broughton (Theron) sällskap även i sänghalmen.
Däremellan gäller det att klämma till KGB-packet, detta samtidigt som man går in för att smuggla Eddie Marsans avhoppade Stasi-agent över till väst.
I Atomic Blonde finns det gott om hemligheter och lögner, vändningar och karaktärer, men det oaktat får man en känsla av att fokus i filmen ingalunda ligger på det strikt dramatiska respektive politiska (som i A Most Wanted Man av Anton Corbijn).
Nej, det som gäller är det fysiska (action)hantverket och det är ett område där David Leitch (John Wick, Deadpool 2) är ytterst svårslagbar. De frekventa skärmytslingarna ångar av energi och till skillnad från så många andra regissörer låter Leitch bli att klippa sönder materialet.
En bonus här är den fint fångade, febriga storstadsatmosfären med inslag av såväl välbekanta landmärken som ett fett blandband där ”stamgäster” som Nena och David Bowie ackompanjeras av New Order, The Clash, Depeche Mode m.fl.
theron ger järnet
Men det som gör att man golvas – och tar räkning – är Charlize Theron. På en filmscen där det sannerligen är ont om kvinnliga hjältinnor ställer hon till med ett fyrverkeri som heter duga.
Så himla spännande är det väl inte, men suggestivt och mördande sexigt. Och vi som trodde att saltgurkor, sedelärande barnprogram och bilskrällen var det finaste som Östberlin hade att erbjuda.
Recensionen av veckans tredje filmpremiär, Stephen King-filmatiseringen The Dark Tower, publiceras i söndagens Hbl men finns att läsa digitalt redan i dag.