Permafrosten mår ännu bra

I HBL (30.7) kan man läsa en stort uppslagen artikel på hela åtta helsidor om permafrosten i Sibirien. Ingenting sensationellt sades i verkligheten i artikeln som är att betrakta som en trevlig reseskildring. Den bekräftade att variationer förekommer och att det hör till det helt normala att permafrosten smälter på ytan när det är varmt om sommaren och att den åter fryser till vintern.

Själv är jag ingen klimatskeptiker utan en klimatrealist likt den i artikeln nämnda fiskaren och jägaren Naljotov. Mycket liknande bilder hade jag kunnat fotografera i Alaska redan 1982 med benknotor och annat trevligt. Trots att vi nu i vårt land har genomlevt den kallaste juli månad på tjugo år är allt att betrakta som helt normalt. Variationer i klimatet hör till det normala och ingenting på vår jord är helt stabilt. Samma gäller halten av koldioxid i atmosfären.

Under dinosauriernas tid har man beräknat att halten av koldioxid var fyra gånger högre än i våra dagar. Detta innebar ingenting annat än att växtligheten då var mycket riklig och luften syrerik eftersom växterna konsumerar koldioxid och avger i gengäld syre. Det finns inte heller nu någon risk för att permafrosten på vår jord helt plötsligt skulle smälta för att då i ett huj avge all metan som finns lagrad i den.

I Jakutsk är permafrosten cirka tusen meter tjock. Där liksom inom andra permafrostområden utgör den ett stort problem för byggnationen eftersom husen måste byggas på pålar för att undvika att permafrosten under husen smälter och grunden då ger vika. Några större höghus kan därför inte komma i fråga. I Alaska har man expe- rimenterat med jordvärmepumpar för att behålla jorden frusen under byggnaderna. När man bodde i tält och torvhyddor hade man inte detta problem.

För 30 000–40 000 år sedan hade vi en värmeperiod i Europa mitt under senaste istid. Då invandrade den moderna människan till Europa. Under samma värmeperiod skedde en förskjutning i permafrosten i sluttningen vid Beresovkafloden, en biflod till Kolyma. I den sprickan föll en mammut ner och slog sönder bäckenet i fallet så att en benflisa skar av den stora kroppspulsådern vilket medförde att mammuten, som hade försökt resa sig upp med frambenen, dog så snabbt att den ännu vid dödsögonblicket hade gräs mellan tänderna. Där satt mammuten i vår Herres frysbox som åter hade stängt sig.

Vid sekelskiftet 1800–1900 hade vi en värmeperiod som

Vi kan nog sova lugnt ännu. Ingenting speciellt händer nu som inte har hänt många gånger tidigare.

medgav att Nordenskiöld med en träbåt kunde segla hela Nordostpassagen och Amundsen Nordvästpassagen eftersom tillräckligt med is hade smultit. Under samma värmeperiod gled permafrosten och sprack igen vid Beresovkafloden och där satt plötsligt mammuten igen i dagsljuset! I dag kan den beundras i Ryska Vetenskapsakademins Zoologiska museum i S:t Petersburg.

Själv råkar jag höra till den lilla, utvalda skaran av specialister som tillkallats som hjälp och rådgivare av Alaska-universitetet och Jakutiska vetenskapsakademin när spektakulära fynd av i permafrosten infrusna istidsdjur har påträffats. Jag känner därför mycket väl till permafrostproblemen som jag också studerat i Kanada och på Grönland. Vi kan nog sova lugnt ännu. Ingenting speciellt händer nu som inte har hänt många gånger tidigare. Vid slutet av senaste istid följde i vårt land en otrolig värmeperiod under jordbruksstenåldern och bronsåldern. För 6 500 år sedan växte hasseln i Vuotso och ännu för 3 500 år sedan växte eken i Rovaniemi.

Jag tycker själv att vi nog igen kunde ha bättre och varmare somrar, men tyvärr kan vi inte styra klimatet på vår jord.