Höga ämbeten, höga krav

Två höga juristämbeten i riket sköts just nu inte av sina ordinarie innehavare. Det är bekymmersamt i sig att justitiekanslersämbetet väntar på att den utnämnde justitiekanslern Tuomas Pöysti sitter ut vad man kanske ska kalla en distanseringskur så att han efter årsskiftet ska kunna leda JK-ämbetet.

Men också riksåklagarämbetet leds av en biträdande chef sedan högsta chefen Matti Nissinen blivit föremål för rättslig prövning och är tjänstledig på egen begäran.

I sitt tidigare jobb som högsta tjänsteman för vårdreformen underordnade sig Pöysti en politisk styrning som förde vårdreformen på kollisionskurs med grundlagen.

Varför presidenten utnämnde Pöysti och inte professor Veli-Pekka Viljanen får vi inte veta.

Viljanen skulle veterligen ha varit Justitieministeriets förslag, men presidentens utnämningsrätt är ograverad. Någon regel som förutsätter en motivering existerar inte. Men det hade varit modernt och tilllåtet att förklara utnämningen. Presidenten valde en formalistisk tystnad.

Fallet Pöysti känns besvärande på ett diffust sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad i processen som känns vridet. ● Det ansågs tydligen nödvändigt att Pöysti inte genast tillträder. Och för en månad sedan drog han sig tillbaka från jobbet med vårdreformen med den uttryckliga motiveringen att han som högsta lagövervakare – justitiekansler – inte skulle tvingas utvärdera sitt eget arbete.

Men hur förändrar ett halvt års ”karantän” det läget? Allt i vårdreformen skrivs väl inte om under sensommaren och hösten? Pöystis intima relation till vårdreformen kommer att prägla JK-ämbetet.

Förfarandet kan tyvärr väcka misstanken att Pöysti hade en snitslad bana till ämbetet. Det är inte ovanligt i sig – men politiken kring vårdreformen har varit lite väl krass också utan detta eventuella spår.

Fallet Nissinen är besvärande under större tydlighet. Han hade som häradsåklagare i Östra Finland aktivt sett till att man köpte ledarskapsutbildning av ett företag där hans bror var styrelseordförande.

Som riksåklagare fortsatte han göra det – för att skapa ett bättre ledarskap. Han var säkert besjälad av den strävan.

Men riksåklagaren är en av rättsväsendets toppar. Där han satt borde han bättre än någon annan ha sett att när Nissinen köper av Nissinen och de två är bröder, ja då föreligger jäv så att det stänker om det (någon skulle kanske byta ut ä:et mot ett i).

● När Suomen Kuvalehti i vintras kom med nyheten att riksåklagaren hade blivit föremål för förundersökning framträdde en mycket öppen riksåklagare.

Han förklarade att han ”som jurist” borde ha insett att jäv uppstår.

Jag tycker illa om uttrycket ”som jurist” när det används i sammanhang där rena bondförnuftet ska leda rätt.

Riksåklagaren borde som chef ha insett att man inte inhandlar tjänster av en bror utan att man lägger upp det under maximal insyn, som inkluderar någon form av konkurrensutsättning och ett minutiöst dokumenterat jävsförfarande.

Riksåklagaren behandlar brottmål som är viktiga ur samhällets synvinkel. Ämbetet är central aktör när höga tjänstemän misstänks för brott i tjänsten.

Riksåklagaren är alltså en av dem som ska se till att den rättsliga hanteringen sköts så att allmänheten kan ha förtroende för rättsväsendet.

Riksåklagarämbetet köpte åren 2007–2017 utbildningstjänster av Nissinens brors företag för cirka 74 000 euro.

Nissinen hade som sagt blivit frälst av ledarskapsutbildningen.

Han hade insett vad alla chefer inte gör: Det är inte nog att högsta chefen går på utbildning. Det är lika viktigt att medaktörerna i organisationen når samma insikter om det goda ledarskapets alla dimensioner.

● Men utslaget på alla år handlade det om småsummor. Är det rimligt att riksåklagaren var föremål för en förundersökning?

I högsta grad. Fallet utreddes först under en lindrigare rubricering där Nissinen misstänktes för oaktsamhet. Slarv, skulle vi icke-jurister kanske kalla det.

Justitiekanslern får ta ställning till en skärpt rubricering. Nissinen misstänks ha handlat med uppsåt. Han borde med andra ord ha insett att han handlade olagligt. Jag är inte jurist men finner den nya rubriceringen rimlig.

JK-ämbetet tar ställning till om Nissinen ska åtalas. Givet fallets principiella betydelse torde JK inte ha optionen att inte väcka åtal. Åtalseftergift kräver åtminstone en gedigen motivering.

En av de jurister som ska stå för ett värn mot korruptionen kan väl inte vara så förblindad – låt vara av ett slags utbildningsidealism – att han inte ser vad rättsväsendet utan att blinka kräver av andra?

Nissinen ansåg i vintras att han kan fortsätta i ämbetet eftersom han hade blivit klokare.

Men hur många chanser ska man ges på denna nivå? Han har handlat omdömeslöst i en fråga där en första dagens juris studerande vet vad som är rätt och fel.

Ja, poängen är att man inte ens behöver vara jurist för att inse det.

Vad än justitiekanslern beslutar måste det motiveras väl. Och om det blir åtal ställs samma krav på Högsta domstolen, där frågan i så fall landar.

Det är jurister på ledande positioner som ska se till att vi har en transparent förvaltningskultur som inte väcker misstankar om att bäste bror har kanaler som andra inte har.

● Jag känner inte Matti Nissinen. Men det förefaller uppenbart att han har handlat med idealistiska motiv. Han ville sitt ämbetes bästa.

Men det är inte nog. De juridiska problemen i hans agerande är så uppenbara att det närmar sig det absurdistiska att det har kunnat ske.

Till detta kommer att det har avslöjats via en klagan av en privatperson.

Det ser inte bra ut ur rättsväsendets synvinkel – och det är den enda möjliga synvinkeln.

Vanliga dödliga kommer sällan undan med repliken ”jag är klokare nu”.

”När Suomen Kuvalehti i vintras kom med nyheten att riksåklagaren hade blivit föremål för förundersökning framträdde en mycket öppen

riksåklagare. Nissinen förklarade att han ’som jurist’

borde ha insett att jäv uppstår.

Jag tycker illa om uttrycket ’som jurist’ när det används i sammanhang där rena bondförnuftet ska leda rätt.” TORBJöRN KEVIN Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser