”Tack för att du älskar dig själv”
● Hötorgets tunnelbanestation är en av Stockholms äldsta, och under Prideveckan lyser rulltrapporna i regnbågens färger. Prideveckan syns också på tandkrämstuben i hotellet, på flaggorna vid Waxholmsbåtarna, och på den gråa bomullsvästen hos tågpersonalen på väg mot Arlanda.
”Nu kapitaliseras det på vår kamp, vår lycka, vår kärlek, våra identiteter”, klagar skribenten Nioosha Shams i en artikel på sajten Politism, och visst kan man välja en kritisk infallsvinkel, om man är stockholmare och tycker att kommersialiseringen av Prideveckan har gått för långt.
Men i somras förstod jag för första gången att den österbottniska Prideparaden, som ordnades för tre år sedan i Jakobstad, faktiskt fyllde den funktion som det var avsett att den skulle fylla. En bekant som lever i ett samkönat parförhållande berättar att attityderna förändrades, och det blev lättare att andas efteråt. Den öppna debatten gjorde att de kritiska vande sig, lärde sig någonting om hbtq-rörelsen och lugnade ner sig. Prideparaden blev alltså mycket mer än en symbolisk gest, och det tycks finnas ett före och ett efter Pride i Jakobstad.
Att Stockholm vill vara den gayvänligaste staden i världen är fint, speciellt när det världspolitiska läget ser ut som det gör; när Donald Trump vill bannlysa transpersoner från armén, och när förföljelserna av homosexuella fortfarande är systematiska i flera delar av världen.
Samtidigt finns det en alldeles begriplig mättnad på så kallad identitetspolitik i den svenska debatten.
En av Prideveckans slogans, som jag ser i tunnelbanan, är ”Tack för att du älskar dig själv”. Idén är förstås att ge en positiv boost och flagga för en mångfald av självbilder, men det låter också så tidstypiskt – som att den politiska kampen numera alltid förs på individnivå. Det är mina och dina personliga erfarenheter som ska bilda fundamentet för politiken, inte det större perspektivet.
Jag kan bli trött på den här inställningen: när det känns som att ingen lyfter blicken högre, att man sammanblandar smärtsam vuxentillblivelse med samhällsanalys.
Samtidigt är det privata naturligtvis politiskt och utmaningen i ett demokratiskt samhälle är att hitta lösningar där olika gruppers behov tillgodoses, vilket alla vet som tillhör en minoritet (det är också därför politisk korrekthet i slutändan är den enda rimliga hållningen för finlandssvenskar).
Identitetspolitiken får mycket skäll för att den är essentialistisk; för att den reducerar människor till deras kön, sexualitet, etnisk tillhörighet, språk. Det stämmer att identitetspolitiken kan vara ett trubbigt analysverktyg, men de som tycker att man borde fokusera på annat är ofta de som har möjlighet att göra det, som inte känner sig insorterade i ett visst fack utan har privilegiet att definiera sig själva.
Den Helsingforsaktuella sångaren Frank Ocean har beskrivit livslögnen – att inte kunna leva öppet – som att ha tre köttknivar över huvudet. När han släppte sitt mästerverk Channel: Orange var det med ett brev där han kom ut som bisexuell, vilket fortfarande är oerhört sällsynt inom den svarta hiphop- och r’n’b-världen. Kanske behöver vi inte alla gå omkring och älska oss själva, men åtminstone borde vi kunna få vara oss själva.