Eero Heinonen firade triumfer i Mänttä
Eero Heinonens recital i Serlachiusmuseet Gösta 5.8. Medverkande: Jenni Lappalainen, piano. Mozart, Hämeenniemi, Schubert.
Mänttä musikfestspel håller den konstnärliga fanan högt även under sin nittonde sommar och konstnärlige ledaren Niklas Pokki har, sin vana trogen, sammanställt en estetiskt föredömligt bred programhelhet, som sträcker sig från inhemsk 1700-talsmusik på fortepiano via orgelimprovisation till nyaste nytt.
Även de yngre generationerna har givits sedvanligt utrymme med en pianoakademi samt mästarkurs för pianolejon in spe och två av pristagarna i Tammerfors pianotävling, Fanny Söderström och Anton Mejias, hade tilldelats en egen recital.
I Mänttä är det alltså pianomusiken som är i fokus och Finland 100-satsningen genomsyrar även Mänttäprogrammet på ett rätt så intressant sätt. I fredags höll Pokki en föreläsningskonsert med inget mindre än ett uruppförande av Erkki Melartin på agendan: pianosviten Per Speculum in Enigmatae som, kuriöst nog, förlänades ett opusnummer (93) men aldrig gavs offentlighet.
Även lördagens huvudkonsert sorterade under Finland 100-avdelningen och här hade man, lämpligt nog, givit utrymme åt en av våra finaste pianister genom tiderna, Eero Heinonen. Heinonen har gjort sig känd som en pianots sparsmakade, ultrasensitiva poet med en begränsad men till utsökt perfektion finslipad klassisk-romantisk repertoar.
Att han nu framförde inte mindre än två stycken av en nu levande tonsättare, och att det ena var ett uruppförande, var desto mer överraskande och att tonsättaren heter Eero Hämeenniemi borgade därtill för en och annan surpris av det mer angenäma slaget.
Plock ur barockens verktygslåda
Hämeenniemi vet man aldrig var man har. När han inte syntetiserar sydindisk och västerländsk musik sysslar han gärna med frijazz och improvisation och han har sagt att om den indiska och afrikanska musiktraditionens gåva till världen är melodin respektive rytmen är den västerländska (konst)musikens största bedrift flerstämmigheten, polyfonin.
Det är med andra ord inte långsökt att Hämeenniemis nya pianoverk bugar djupt, men inte onödigt vördnadsfullt, inför fader Bach och när den sjusatsiga helheten är avfattad som ett variationsverk och uppvisar satstitlar som Ricercar, Passacagliga, Canone 1 & 2 samt Fuga representerar verktiteln Variazioni Polifoniche konsumentupplysning av konkretast tänkbara slag.
Hämeenniemi botaniserar uppfinningsrikt i barockens retoriska verktygslåda utan att för den skull förfalla till själlöst pastischeri medan kvällens andra Hämeenniemistycke, Elastic Time för fyrhändigt piano (2015) – flyhänt framfört av Heinonen och Jenni Lappalainen – på ett fyndigt sätt nyttjade element från bland annat amerikansk minimalism och orientaliska skalor.
Heinonen har gjort sig känd som en ypperlig Mozartpianist, men hans version av F-dursonaten K 280 saknade något av den för estetiken oundgängliga lekfulla lättheten. I Schuberts metafysiska sista sonat, B-dur D. 960, var han betydligt mer i samklang med musikens innersta väsen och även om en ännu mer överjordisk ro hade varit eftersträvansvärd i framför allt andra satsen kunde man bara beundra Heinonens oerhört delikata anslagspalett.