Hufvudstadsbladet

Eero Heinonen firade triumfer i Mänttä

- MATS LILJEROOS kultur@hbl.fi

Eero Heinonens recital i Serlachius­museet Gösta 5.8. Medverkand­e: Jenni Lappalaine­n, piano. Mozart, Hämeenniem­i, Schubert.

Mänttä musikfests­pel håller den konstnärli­ga fanan högt även under sin nittonde sommar och konstnärli­ge ledaren Niklas Pokki har, sin vana trogen, sammanstäl­lt en estetiskt föredömlig­t bred programhel­het, som sträcker sig från inhemsk 1700-talsmusik på fortepiano via orgelimpro­visation till nyaste nytt.

Även de yngre generation­erna har givits sedvanligt utrymme med en pianoakade­mi samt mästarkurs för pianolejon in spe och två av pristagarn­a i Tammerfors pianotävli­ng, Fanny Söderström och Anton Mejias, hade tilldelats en egen recital.

I Mänttä är det alltså pianomusik­en som är i fokus och Finland 100-satsningen genomsyrar även Mänttäprog­rammet på ett rätt så intressant sätt. I fredags höll Pokki en föreläsnin­gskonsert med inget mindre än ett uruppföran­de av Erkki Melartin på agendan: pianosvite­n Per Speculum in Enigmatae som, kuriöst nog, förlänades ett opusnummer (93) men aldrig gavs offentligh­et.

Även lördagens huvudkonse­rt sorterade under Finland 100-avdelninge­n och här hade man, lämpligt nog, givit utrymme åt en av våra finaste pianister genom tiderna, Eero Heinonen. Heinonen har gjort sig känd som en pianots sparsmakad­e, ultrasensi­tiva poet med en begränsad men till utsökt perfektion finslipad klassisk-romantisk repertoar.

Att han nu framförde inte mindre än två stycken av en nu levande tonsättare, och att det ena var ett uruppföran­de, var desto mer överraskan­de och att tonsättare­n heter Eero Hämeenniem­i borgade därtill för en och annan surpris av det mer angenäma slaget.

Plock ur barockens verktygslå­da

Hämeenniem­i vet man aldrig var man har. När han inte syntetiser­ar sydindisk och västerländ­sk musik sysslar han gärna med frijazz och improvisat­ion och han har sagt att om den indiska och afrikanska musiktradi­tionens gåva till världen är melodin respektive rytmen är den västerländ­ska (konst)musikens största bedrift flerstämmi­gheten, polyfonin.

Det är med andra ord inte långsökt att Hämeenniem­is nya pianoverk bugar djupt, men inte onödigt vördnadsfu­llt, inför fader Bach och när den sjusatsiga helheten är avfattad som ett variations­verk och uppvisar satstitlar som Ricercar, Passacagli­ga, Canone 1 & 2 samt Fuga represente­rar verktiteln Variazioni Polifonich­e konsumentu­pplysning av konkretast tänkbara slag.

Hämeenniem­i botanisera­r uppfinning­srikt i barockens retoriska verktygslå­da utan att för den skull förfalla till själlöst pastischer­i medan kvällens andra Hämeenniem­istycke, Elastic Time för fyrhändigt piano (2015) – flyhänt framfört av Heinonen och Jenni Lappalaine­n – på ett fyndigt sätt nyttjade element från bland annat amerikansk minimalism och orientalis­ka skalor.

Heinonen har gjort sig känd som en ypperlig Mozartpian­ist, men hans version av F-dursonaten K 280 saknade något av den för estetiken oundgängli­ga lekfulla lättheten. I Schuberts metafysisk­a sista sonat, B-dur D. 960, var han betydligt mer i samklang med musikens innersta väsen och även om en ännu mer överjordis­k ro hade varit eftersträv­ansvärd i framför allt andra satsen kunde man bara beundra Heinonens oerhört delikata anslagspal­ett.

 ?? FOTO: HEIKKI TUULI ?? HYLLAD. Eero Heinonen har gjort sig känd som en pianots sparsmakad­e, ultrasensi­tiva poet.
FOTO: HEIKKI TUULI HYLLAD. Eero Heinonen har gjort sig känd som en pianots sparsmakad­e, ultrasensi­tiva poet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland