Trädgårdskärlekens många ansikten
■ Virpi Suutari är en av våra mesta och bästa dokumentärfilmare. I Auf Wiedersehen Finnland (2010) skildrade hon de finsk-tyska krigsbrudarnas öde och i Hilton! (2013) lyfte hon fram sysslolösa, marginaliserade ungdomar.
I Norr om Eden (Eedenistä pohjoiseen, Finland 2014) tar sig regissören an de grönaste av fingrar. Här träffar vi en handfull kärlekspar för vilka trädgårdsskötsel är något av ett livsvillkor, en livsstil.
Fram träder en äldre kvinna som odlar jättepumpor och nu hoppas att kunna ro hem finska mästerskapet. Pumporna har till och med egna namn.
Andra har rosor, alternativt
mysiga sittgrupper, som specialitet. Symmetri är ett av begreppen, naturlig mångfald ett annat.
Fast nu nöjer sig Suutari inte med det strikt hortonomiska. Det här med trädgårdsskötsel utgör en ursäkt att diskutera också kärleken – till naturen och till varandra. Ett av paren i filmen har varit gifta i 68 år och ser på framtiden med tillförsikt, ett annat par ser slutet närma sig.
Här är det hustrun som håller på att däckas av sjukdom. Hennes sista önskan är att askan ska strös ut i trädgården, det förstås. När det gäller Reijo, en medelålders brottsplatsutredare, är trädgårdssysslorna ett sätt att orka på jobbet.
Allt det här, och lite till, tacklar Virpi Suutari med såväl hjärta som humor. Personregin för tankarna till en Roy Andersson (en vacker dag) och innehållsmässigt påminner filmen om bastu- opuset Miesten vuoro, Den nakna mannen.
Dessvärre vankas det mera stil än substans. Ögat vilar (ett stort tack till filmfotografen Heikki Färm) men de bifogade livshistorierna och de mera filosofiska utsvävningarna lyfter inte nämnvärt.
Sedan kan det ju hända att de närmast sörjande är av annan åsikt, gröna fingrar är inte alltid oss filmkritiker förunnade. Yle TV1 21.30