Mamma älskar honom – men älskar världen Van Niekerk?
– Har ni några medaljhopp? Den brittiska kollegan är artig. I verkligheten: Andrew Musgrave var närmare en medalj i skid-VM i Lahtis än finländarna kommer att vara i London 2017. Det är inte cynism, bara realism.
– Hoppet lever alltid! kommer det ur mig medan jag försöker lösa det stora olösta i-landsmysteriet av att sörpla i sig det sista skummet av en capppuccino utan sked.
Tänker på Pitkämäki. Paavo Nurmi. Allt det där. Seppo Rätys beska kommentarer. Rekommenderar parodikontot Vale-Seppo på Twitter nästan lika mycket som jag rekommenderar parodikontot Sporde Porttila.
Många har försökt förklara de uteblivna finska friidrottsframgångarna med att finländarna blivit för mjuka. Ungarna är pösiga – Eero Mäntyranta skidade över sjön varje dag för att komma till skolan. Nuförtiden finns det inte ens tillräckligt med is.
Annat är det i Kenya där de utsvultna löpvargarna springer för att förtjäna sig en slant, precis som Mäntyranta och Nurmi. Märker ni hur kliché det här blir? Klichéer blir ofta klichéer för att de är sanna – åtminstone delvis. Låt oss spinna vidare en stund i varje fall.
Sambandet mellan en svår uppväxt och framgångar i elitidrott har utretts bland annat av professor Dave Collins och hans kollega Áine McNamara i Lancashire. Kontentan? En oproportionerligt stor del av elitidrottarna har genomgått en traumatisk eller potentiellt traumatisk uppväxt.
Vilket osökt leder oss till Wayne Van Niekerk, sydafrikanen som slog Michael Johnsons oslagbara 400 meters världsrekord i Rio de Janeiro. I våras rök också det udda 300 meters rekordet.
Sydafrikanen har – som ni säkert hört ända till tristess vid det här laget – utpekats som den nya Usain Bolt: superstjärnan som tar vid när St. Leo lägger spikskorna på spiskransen hemma i Kingston. Världsrekordet visar att han har potential och i London är han ute efter en sällsynt dubbel på 200 meter och 400 meter – den första sedan Michael Johnson i Atlanta 1996.
Dubbeln är en svårlöst ekvation, för kroppen använder helt olika energisystem för att producera watt över knappa 20 sekunder (200 meter) och dryga 40 sekunder (400 meter). Det kan ni se redan på tiderna: Bolts världsrekord på 100 meter och 200 meter är 9.58 och 19.19, så i praktiken upprätthåller han nästan samma fart efter accelerationsskedet. Van Niekerk på 400 meter: 43.03.
Van Niekerks mamma Odessa Swarts var en grymt duktig sprinter hon också, men hon tilläts aldrig tävla – vare sig mot vithyade sydafrikaner eller mot internationellt motstånd. De mörkhyades resultat noterades inte ens i apartheidens Sydafrika.
– Vårt enda sätt att mäta oss med de vithyade löparna var att läsa om deras tävlingar i tidningarna, berättar hon för The Independent.
I Rio de Janeiro uppfyllde han både sin och sin mammas stora dröm: att löpa i de olympiska spelen. Det hade han lovat fyra år tidigare.
– Man vill väl alltid göra sin mamma stolt, säger han.
Apartheidpolitiken upphävdes två år efter att Van Niekerk föddes, så han minns knappast alltför mycket av segregationspolitiken. Men han hade inte en lätt barndom: han föddes 29 veckor för tidigt och läkarna gav inte hans föräldrar något hopp. Han var svag och smal i i skolan och blev ofta mobbad.
Från barndomen i Kraaifontein i Kapstaden är det en lång väg till dagens VM-final på 400 meter i London.
I morgon fortsätter medaljjakten på herrarnas 200 meter, vars final avgörs redan på torsdag. Det blir lika tufft som det låter: redan i semifinalerna på 400 meter visade Steven Gardiner, Bahamas, och Nathon