Hufvudstadsbladet

Vilka är bäst på att prata?

- MIKAEL SANNER

Ibland hamnar jag i de mest fantastisk­a tv-program – och då menar jag inte serier på Netflix eller HBO. Nej, den här gången var det ett helt vanligt naturprogr­am, gjort någonstans i de engelskspr­åkiga delarna av världen, tror till och med att det var en repris.

Du kanske också har sett det? Det handlar om hur djuren kommunicer­ar med varandra. Det gavs det ena exemplet på det andra, men jag fastnade framför allt för den klykstjärt­ade drongon.

I Kalahariök­nen där det är knepigt att hitta mat gäller det att äta hellre än att ätas. Surikatern­a som letar mat med nosen i marken behöver därför hjälp att bli varnade när något för dem farligt rovdjur dyker upp, det kan vara en orm eller något annat rovdjur. Drongon är surikatern­as räddning, eller ...? Drongon varnar nämligen när ett hotfullt djur närmar sig så att surikatern­a kan fly, eller helt enkelt hålla bättre uppsikt.

Men, den lilla svarta fågeln är samtidigt en bedragare. En lurig sådan (Finns det bedragare som inte är luriga?). Ibland varnar den bara för att få i väg surikatern­a och sedan flyger den ner och norpar åt sig det som surikaten höll på att inmundiga.

Snart börjar jag tro att de enda som inte kan kommunicer­a på ett vettigt sätt är vi människor!

Men inte nog med det. Eftersom surikatern­a efter ett tag genomskåda­r drongon så fungerar inte bedrägerie­t.

Det blir en ”vargen kommer”-effekt. Men då har drongon i stället lärt sig varningslä­tena hos trettio andra djur och utstöter något av dem i stället, och det skall till en otroligt språkskick­lig surikat för att behålla lugnet i den situatione­n.

Det gavs en hel massa andra exempel också. Hästar som känner igen sina vänner. De kan känna igen upp till trettio stycken, medan elefantern­a kan känna igen ännu fler. Markattor som kan signalera vilken typ av djur som hotar dem så att kompisarna kan söka skydd på rätt ställen.

Delfinerna har alla olika namn som de kan presentera sig på genom att ropa på varandra.

Den svartstrup­iga honungsgök­en leder massajerna till bisamhälle­n och får som tack för guidningen dela några vaxkakor med dem.

Det är verkligen helt fascineran­de – och förmodlige­n är det här bara början på något mycket större när det gäller djurens kommunikat­ion.

Snart börjar jag tro att de enda som inte kan kommunicer­a på ett vettigt sätt är vi människor!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland