Det olösliga dilemmat
● Minns någon Kliché-Kjelle? Han gästspelade i tv-serien Solsidan i ett avsnitt, där han retade gallfeber på folk med att oupphörligen prata i USA-klyschor.
Till sist, ställd mot väggen, vågade han komma fram med en personlig åsikt: han gillar inte riktigt damfotboll. Den sociala handgranaten följde han upp med en rasistisk atombomb som fick honom utslängd och avskedad. Han borde kanske ha hållit sig till klyschor. Ibland är tiga guld.
Men låt oss stanna vid damfotbollen. Varför är inte damfotboll lika populärt som herrarnas fotboll? Det enda, slitna argumentet är att spelarna inte är lika starka och snabba som män – vilket i och för sig inte påverkar underhållningsvärdet när det gäller internationell nivå, där spelarna är vansinnigt skickliga.
Det där med snabbhet och styrka då? En vältränad kvinna slår en otränad man när som helst, men i så gott som all tävlingsidrott har män och kvinnor alltid deltagit i olika kategorier. Eller så länge som kvinnor fått delta: de olympiska spelens fader Pierre de Coubertin tyckte inte kvinnor ska få utöva idrott och sommarspelens historia är en fasansfull krönika av fördomar, patriarkalism och ojämställdhet.
På söndag faller ett av de sista monumenten över en dyster historia, då kvinnorna för första gången får delta i 50 kilometer gång. Ett efterlängtat, men mycket dåligt genomfört beslut som dessvärre inte gör ett dugg för att befrämja jämställdhet.
● Gubbväldet faller, tävlingskategorierna kvarstår – för de fysiologiska skillnaderna mellan man och kvinna har inte försvunnit under de dryga hundra åren sedan de första olympiska sommarspelen i modern tid. Usain Bolts världsrekord på 100 meter är 9,58. Florence Griffith-Joyners (vindassisterade) motsvarande världsrekord är 10,49. Sedan 1988 har ingen varit i närheten av hennes tid.
I dag, i samband med VM i London, har indelningen i män och kvinnor, inte för första gången. blivit föremål för en ny och kritisk diskussion. Orsaken: den sydafrikanska stjärnlöparen Caster Semenya, som monsterspurtade till ett oväntat brons på sidosträckan 1 500 meter. Igen. Det har blivit en långkörare.
– Jag har inte tid för sånt nonsens, sade Semenya i London.
Semenya lider av någon form av hyperandrogenism, vilket innebär att hon har en ovanligt hög produktion av manligt könshormon testosteron. Efter hennes dominans i VM i Berlin 2009 förödmjukades hon med en rad könstester och undersökningar – och till slut beslöt internationella friidrottsförbundet IAAF:s gubbar att tvinga henne (och andra med motsvarande tillstånd) att ta medicin för att normalisera testosteronproduktionen.
Ett beslut som hävdes av idrottens internationella skiljedomstol Cas 2015. Skiljedomarna ansåg inte att IAAF kunde bevisa att högt testosteron leder till en orättvis fördel i idrott. Det ansågs inte heller rättvist med en dylik regel, för det finns ingen övre gräns för testosteron för herrar. Sedan dess är Semenya obesegrad på huvudsträckan 800 meter och tidigare i år satte hon det sydafrikanska rekordet 1.55,33, vilket är den snabbaste tiden i världen sedan 2008.
● IAAF gav inte upp. Inför VM i London lät man genomföra en studie (Serum androgen levels and their relation to performance in track and field: mass spectrometry results from 2 127 observations in male and female elite athletes) där man letade efter samband mellan idrottsutövarnas testosteronnivåer och resultat i VM 2013.
Utredningen visade att kvinnor med högre testosteron gjorde uppemot 4,5 procent bättre resultat i friidrottsgrenar som 400 meter häck och släggkastning i VM i Moskva. På elitnivå är det ett ljusår. De undersökta kvinnorna var dock inom gränserna för
normalvärden, inte hyperandrogena som Semenya. Det är dock ytterst tveksamt om undersökningen räcker som bevis för Cas, eftersom det inte framgick tydliga fördelar med högt testosteron i alla friidrottsgrenar.
Problemet är olösligt, som friidrottslegenden, tv-kommentatorn Michael Johnson konstaterade. Det är inte rättvist att förbjuda Semenya och andra med motsvarande tillstånd från att tävla, men frågan är om det är rättvist mot konkurrenterna att hon får vara med i samma kategori. En aspekt som helt och hållet blir bortglömd i diskussionen är att så gott som alla av världens bästa idrottsutövare är avvikande på något vis, oerhört begåvade och försedda med en unik arvsmassa. Därför är de bäst i världen. Som Semenya.
● På tal om könsindelning, försöker jag vänja mig vid att det olympiska simcentret har gemensamma omklädningsrum och duschar för män och kvinnor. Ibland känns det som att Londonborna försöker göra allt precis tvärtom. Spegelvänt. Jag försöker fortfarande lära dem att simma motsols, på höger sida i banorna. Svårt. Blev dock ett par kilometer före kvällspasset på stadion. Behövs för att hålla sig skarp. Så skarp som man blir alltså.