Bygger livet i Lego
På hyllor och i skåp ligger legodelar, Playmobilfigurer och Lundbymöbler i tusental. Här hittar man fler modellbilar och Barbiedockor än man orkar räkna. Georg Porokara är kung i ett enormt leksaksrike i ett industriområde i Malm Helsingfors.
– För 17 år sedan köpte folk faktiskt begagnade möbler i second hand-butiker. Då var det en god idé att starta den här rörelsen, säger Georg Porokara som driver Huonekalujen Suurkirppis. Namnet på företaget hänvisar fortfarande till möbler, men det han säljer numera är nästan uteslutande leksaker och nostalgiska barndomsminnen. Ofta är det samma föremål vi talar om, allt beror på kunden.
Mest känd har Porokaras butik blivit för de miljontals legobitar och legofigurer han har samlat ihop till sin butik.
– Man måste själv vara samlare för att få ihop ett lager i den här storleksklassen, säger han och bekänner att han ofta gör en egen loppmarknadsrunda i staden för att få tag på mera varor att sälja.
– Om det ligger en liten påse med Lego i ett hörn på något självbetjäningsloppis är det inte många som bryr sig om att böja sig ner och titta, men när samma bitar förenas med min samling kommer de till sin rätt igen, säger han.
Känslomässig ordning
Eftersom han själv varit hängiven legobyggare sedan han var barn vet han ganska exakt var i butiken man ska leta efter en viss del som man saknar. Någon annan kan inte ha samma överblick, för hans lagringsoch exponeringssystem är baserat på känsla, ämnesområde och någonting annat som inte går att identifiera.
– Det är bäst att fråga så berättar jag i vilken riktning man ska gå, säger han. De flesta går ändå långsamt igenom hela lagret. Det gör man å andra sidan gärna eftersom det väntar överraskningar bakom varje hörn.
I ett avbalkat utrymme finns den del av samlingen som han i princip inte säljer. Guld- och silverfärgade legobitar är han lite svag för, och inte bara för att de är sällsynta.
– Tanken är att en del av samlingen ska hållas kvar här, säger han som den samlare han är. En del av legobitarna är packade på ett utrymmesbesparande sätt, hopbyggda till stänger som förvaras liggande på hyllorna.
Labyrintaktigt
På cirka 500 kvadratmeter har Georg Porokara tagit till vara alla osålda hyllor och vitrinskåp från möbelperioden och byggt en ibland svårforcerad labyrint som han fyllt med små och större leksaker, samlarserier och naturligtvis både dockor och bilar. Dessutom kan man hitta barnoch ungdomsböcker, gamla veckotidningar, vinylskivor och en hel del exotiska föremål som man aldrig skulle vänta sig.
Uppe under taket kan man skymta en grupp mjukistigrar i stort format, i ett annat hörn finns stora Legohelheter byggda helt utan bruksanvisning till skapelser som aldrig funnits i någon Legokatalog. En jättelik borg byggd av Duplobitar har skylten ”Såld”, men det är inte säkert att den är det. En annan möjlighet är att den ska bli kvar i butiken, som en del andra märkta föremål.
Köper man in större partier kan man gå på nitar också i legosammanhang. I en papperskorg ligger en hög med legoliknande klossar i alldeles för mjukt material, i en låda en hög falska rälsbitar med Legos karakteristiska knoppar på. De är på väg ut.
– Jag säljer inte piratkopior, de kan få någon liten byggare att totalt tappa intresset, säger han. Lego bygger på den perfekta passformen och det lagom hårda materialet, medan piratprodukterna bara är billigt tillverkade klossar som i princip borde vara kompatibla med originalet men sällan är det.
Störst i landet
Det här lär vara landets största legosamling, eventuellt Nordens. Problemet är främst att man inte ser allt på en gång eftersom det finns så mycket annat här också. Samlare har ofta ett ganska brett fält av saker de är intresserade av.
– Här har jag ett vitrinskåp med gamla schackpjäser i olika design. Det kan ju hända att någon behöver komplettera, säger han.
Strax intill står ett annat skåp fyllt med små plastdjur, från kossor och grisar till lejon och tigrar. På andra sidan korridoren hänger flera ställ med c-kassetter i väntan på en bärande hipstervåg.
Barbiedockor är fortfarande omtyckta, men Bratz är en serie som just nu ligger och väntar på nästa nostalgigeneration, säger han. De små gogo-figurerna från nittiotalet som ”alla” barn hade finns samlade i stora glasburkar, förutom de nyaste modellerna med tryckt dekor som står i en egen hylla. De små docktillbehören ur Playmobilserien är också upplyfta till en egen hylla eftersom sådana brukar försvinna rätt snabbt när barnen är i lekåldern.
Det är ändå Lego som gjort loppiset känt i samlarkretsar, och nästan dagligen kommer det kunder med eller utan checklista i fickan. Figurerna är mera åtråvärda än själva basutbudet av byggklossar. Här finns tusentals gubbar och gummor i olika klädsel och med olika verktyg i händerna. Trafikmärken dominerar ett vitrinskåp och mängden av genomskinliga, färgade bitar är ansenlig.
Legosamlande är ingenting som är begränsat till barn. I Finland finns det många vuxna som är inne på andra varvet och bygger upp den samling som de tappat bort eller kanske inte hade råd med när de var små. Enstaka bitar kan kosta flera euro och hela byggsatser är oftast riktigt
värdefulla om de är kompletta med ask och allt.
– Jag hade en samling legobitar när jag var liten, men de gick vidare till en släkting när jag växte ifrån dem. Sedan kom mina barn, och då blev de danska plastbitarna intressanta igen. Det var då jag började leta lego på loppmarknader, säger han. Resultatet av många års samlande ser man nu i hans egen butik.
För att vara loppmarknadsinnehavare bör man vara så mycket samlare att man vet vad som är intressant för andra. Vinst är inget självändamål, även om Georg Porokara gärna skulle se lite mera av den varan för att kunna leva på verksamheten.
– Allt handlar ju om läge, och att ligga mitt emellan bilverkstäder och småindustrier en bit från tåg och buss är inte helt idealiskt. Man får inte många spontankunder som råkar gå förbi.