Många strejker riktas direkt mot regeringen
Protester De politiska strejkerna är färre än på 1970-talet, men nu har Sipiläs regering fått sin släng av sleven: Massdemonstration mot de så kallade tvångslagarna, Postens protest mot postlagen, protester mot ägarpolitik och konkurrensutsättning.
När tågen stannar är det ännu en protest mot regeringen. Även om antalet strejker var lågt i fjol har just regeringspolitiken varit föremål för en skara arbetskonflikter.
När VR:s tåg stannar nästa vecka är det för att de anställda protesterar mot statens ägarpolitik. Politiska strejker är tillåtna i Finland.
Antalet politiskt färgade arbetskonflikter har varit fler under den här regeringsperioden – eller åtminstone sådana där orsaken sägs vara politisk.
Över trettio strejker av ”övriga skäl” har registrerats under Juha Sipiläs regerings första två år – varav 21 är från den massiva protest som ordnades fredagen den 18 september 2015 mot de så kallade tvångslagarna.
Ilkka Oksala, direktör för arbetslivsfrågor inom Finlands näringsliv EK, säger att det uttryckligen är massprotesten som präglar statistiken.
– Min bedömning är att antalet sådana konflikter inte har varit banbrytande under den här regeringen, med undantag för den svarta fredagen i september 2015, som var en stor strejk och dessutom beklagligt dyr, säger Oksala.
EK har beräknat att den dagen kostade företagen 80 miljoner euro, även om uppskattningsvis bara 10 procent av arbetskraften i de företag som hör till EK-förbund deltog i demonstrationen. EK har ifrågasatt varför politiska strejker är tillåtna.
Om massdemonstrationen plockas bort tyder ändå statistiken på att
Min bedömning är att antalet sådana konflikter inte har varit banbrytande under den här regeringen, med undantag för den svarta fredagen i september 2015, som var en stor strejk och dessutom beklagligt dyr. Ilkka Oksala Direktör för arbetslivsfrågor inom Finlands näringsliv EK
det oftare är regeringen som är orsak till protest, jämfört med förra valperioden. Då var de ”övriga orsakerna” till strejk oftare lokala konflikter, inte riktade mot regeringen.
Protesterna mot Sipiläs regering har handlat om nationella lagändringar och reformer. För att en strejk ska räknas som politisk motiverad ska den, enligt rättspraxis, rikta sig mot staten som lagstiftare – inte mot staten som ägare eller mot det bolag staten råkar äga.
Mot postlagen och ägarpolitiken
I somras hotade anställda vid Neste med en politisk strejk. Då handlade det om statens beslut att kunna minska sin andel i de statsägda bolagen, vilket var en politisk fråga.
Postens anställda har drivit en proteststrejk mot regeringens postlag i våras, och vid ett tillfälle hotade anställda vid Kesko rentav med att lägga ner arbetet för att visa solidaritet med Yle efter det så kallade Ylegate, då statsministern misstänktes för påtryckning.
– Fenomenet beror på att den här regeringen ur fackets synvinkel inte har varit praktiskt lagt, utan haft en mer ideologisk synvinkel som märks i bland annat konkurrensutsättningsprojekt. Löntagarna känner att de inte hörs i processen, och att regeringen inte tagit till sig tillräckligt med lärdom från motsvarande konkurrensutsättningar i andra länder, säger Tapio Bergholm, som är forskare vid FFC och följt med arbetskonflikter under en längre tid.
– Även om det förekommit protestaktioner har antalet strejker överlag sjunkit drastiskt och var i fjol ett av de lägsta i historien, säger Bergholm.
Huruvida politiska strejker är framgångsrika eller inte är en annan femma. Demonstrationen mot regeringens lagpaket 2015 fick mycket synlighet och i slutändan lades lagpaketet på hyllan. Men inte heller då var det fråga om en strejk som skulle ha fortsatt tills regeringen böjde sig – det var bara ett par timmar.
De politiska protesterna i Finland präglas av att de är korta och påminner mer om demonstrationer – inte om långvariga påtryckningar av den typ som präglade början av 1990-talet, då Esko Ahos regering drev lagändringar om arbetslöshetsskyddet och arbetsmarknadsreformer, och centralorganisationerna svarade med hot om generalstrejk. Ett hot om generalstrejk riktades också mot Paavo Lipponens regering 1996, då det tvistades om nedskärningar i arbetslöshetsskyddet.