Som vanligt är de oförstående rösterna väldigt många

● I konstvärlden är det ingenting ovanligt att det nya inte genast finner förståelse och uppskattning. Min egen start som konstskribent skedde just i egenskap av förespråkare för en konst, som den så kallade stora allmänheten sade sig inte kunna förstå.

Vad det då gällde var den abstrakta eller nonfigurativa konstens allt bredare insteg i vårt efterblivna bildkonstliv. Grunden hade dittills för publiken varit att förstå vad bilderna föreställde. Plötsligt stod man inför bemålade ytor som inte tycktes berätta betraktaren någonting.

Argumentationen för nonfigurativismen möter både i bild och text hos av en av vår modernisms förgrundsgestalter, Ernst Mether-Borgström, på den vackra storutställning som för närvarande pågår i konstmuseet Emma i Esbo. Bilder, menade han, kan vara uttrycksfull konst också utan att kopiera den synliga verkligheten.

Abstrakt konst blev snart accepterad, men oförståelse har fortsatt att drabba konsten, rentav till den grad att själva obegripligheten blivit ett slags insegel för de nya former som konsten tagit.

● I den konst vi brukar tala om som bildkonst har det framför allt varit frånvaron av BILD som rört om i grytan. Installationer, landskapskonst, happenings, ljuskonst, och en mängd annat som klämt sig in i bildkonstens lokaler och lagt beslag på dess institutioner.

Ändå var det just längtan efter bilder som startade omvälvningen. Den skyldiga är fotografiet, som behövde tekniken till sin hjälp. I dag har tekniken helt tagit över och resultatet kan ses i vad som kallas digikonst.

Liksom i mycken annan nutidskonst har tonvikten här, tvärt emot modernismens doktrin, lagts på det berättande innehållet. Ett innehåll som sträckt sig från de banalaste observationer till de oåtkomligaste sifferserier. Och ofta dominerats av socialkritiska eller rent av dagspolitiska aspekter.

I allt detta har också just bilden faktiskt kommit att spela en ny roll. En del stänk från denna digivärld serveras nu i form av den nionde utgåvan av den ståtliga serien ambitiösa satsningar som gått under det internationellt klingande namnet Ars. Åtta Ars-utställningar har lyckats både fägna och irritera men alltid stimulera det finländska konstlivet. Att Ars17 också skall göra det tror åtminstone arrangörerna på. Men de oförstående rösterna är som vanligt många.

● Tröskeln för oförståelse är till stor del en generationsfråga. Att vara född i digitiden innebär självklarheter som den som inte är det får acceptera inför många av verken på Ars17. Det gamla letandet efter fascinerande form och medryckande bild får man lägga på hyllan. Ofta tycks själva tekniken ha lockat till rätt banala försök, vilkas konstnärliga meningsfullhet kan vara svår att upptäcka. Men bilder fyllda av händelser, både med rörelse och ljud, är det gott om.

När man till slut hittar en bild i traditionellt tvådimensionell form, en väggtäckande monumentalmålning av Jacolby Satterwhite, drar man gärna till med paralleller ur sin egen konstminnesvärld (här till exempel Hieronymus Bosch) – tills man upptäcker att också detta är en del av en teknikfylld helhet med både animerad performance och digitala videoinslag.

Men ett slags bildupplevelse är ju också det, även om starkt kryddad med flitigt utnyttjande av digiteknikens ljud- och rörelsevärld.

Steget från Mether-Borgströms abstraktioner till digikonstens konstobjekt är till slut kanske inte så långt. Det gäller bara att acceptera omvägen via teknikens datorvärld.

Lite skada bara att Kiasmas vackra interiörer styckats upp i tittboxar för video. Inte att undra på att den populäraste sevärdheten där tycks vara utsikten genom panoramafönstret mot Medborgartorget.