Bultande leksakshjärta
■ Inom ramen för animerade filmer kan Toy Story närmast kallas en kunglighet, så nyskapande och riktgivande var den när den nådde den stora duken 1995. Det var Pixars första animerade långfilm och John Lasseters regidebut. Toy Story har nu över 20 år på nacken men den fortsätter åldras med stil.
Här möter vi Andy, som har sitt rum fullt av leksaker. Bland alla plastsoldater, djur och dockor finns favoriten Woody, en cowboy med snöre i ryggen och möjligheten att säga några ”howdy”-fraser. Men det är inte Andy det handlar om, vi ser honom knappt. Nej, som namnet skvallrar om handlar Toy Story om leksakerna, om deras liv när Andy inte tittar. De låtsas nämligen bara vara livlösa. I själva verket är de antropomorfa, dock med olika nivåer av intelligens och handlingsförmåga. Woody (Tom Hanks) hör till de smartare och är därför självutnämnd ledare i gänget.
Deras rätt bekväma tillvaro hotas när Andy fyller år (leksaksakernas värsta dag på året tillsammans med julafton – tänk om de blir utbytta!) och får en ny leksak i form av Buzz Lightyear (Tim Allen), en korkad men häftig astronaut. Han är batteridriven med vingar och en hjälm som kan öppnas och stängas. Plötsligt är Buzz inte bara alla leksakers favorit utan även Andys.
Woody tar det allt annat än bra. Ett försök att bli av med Buzz resulterar i att både Buzz och Woody plösligt befinner sig utanför huset. De är inte bara separerade från Andy och sina leksaksvänner – det har hamnat i händerna på den sadistiska grannpojken Sid vars definition av att leka är som Dr. Frankenstein med tillgång till fyrverkeripjäser och tändstickor.
Det alldeles underbara med Toy Story är att leksakerna aldrig slutar vara just leksaker. Visst, plötsligt kan de prata, tänka, röra sig men de gör det ändå med vissa naturliga begränsningar. De små soldaterna har fortfarande en liten plastplätt under fötterna och deras sätt att röra sig begränsas av den även när de är vid liv. Buzz kan inte flyga på riktigt. Woody har fortfarande ett snöre i ryggen. Deras fysik förändras inte och inte heller deras essens. Det är leksaker de vill vara. Här finns ingen längtan bort, vidare. Det är inte Pinocchio. Dessa leksaker älskar att vara leksaker, de vill bara bo hos någon som älskar dem och tar hand om dem. De vill ha ett bra hem.
Det har de definitivt hittat hos Lasseter och Pixar.
Nelonen 19.00